En svart man, svart som natten- un hombre negro, negro como la noche

Egentligen vill jag inte tala om hudfärgen på en människa för för mig är det hjärtat som räknas och personens goda gärningar, men i Linas mammas ögon var han för svart Linas blivande man och skulle förstöra rasen. De var ju mulatter och en mörkare hudfärg var inte bra för henne, trots att hon var en karismatiker inom den katolska grenen. Hon var mycket troende, för varje gång jag hade något problem och jag var orolig (när jag bodde hos dem första gången jag kom på besök) så sa hon ..Astrid be till Gud och lämna dina bekymmer åt honom och du får se att han svarar. Hon sa det med en sådan inlevelse och tro att fast jag inte är så förtjust av deras lära så tyckte jag hon var en underbart ödmjuk och troende person, med sina brister. Hon lever fortfarande men jag tror hon är påväg till nittio hon är lång och ståtlig och hennes rygg är så rak för hon har burit mycket vatten i sitt liv i stora kärl på huvudet. Precis som man gör i Afrika. Musklerna längst ryggraden utvecklas och jag observerade ibland ryggarna på folk som burit vatten och de såg väldigt vackra ut. Sådant ser vi ju inte i Europa. När vi var i huset på berget i Samana så provade min dotter på detta och hon gillade att gå till floden och tvätta som alla andra dominikanska barn gjorde. Jag lät henne prova. Hon var så gullig och ibland gjorde hon små knutar i hela håret precis som negresserna och det fick mig att skratta. Hon blev då så arg på mig men jag kunde inte låta bli att le för det var ju en så främmande kultur för mig. Jag försökte anpassa mig genom att laga dominikanska mat och ibland rättade hon till mig Mickis och jag föreställde mig de föräldrar som immigrerar till Sverige och får svenska barn. Barnen lär nog dem en hel del.
Jo till bröllopet nu, som jag och två andra Pam och Sony, som var  besök från Sverige skulle gå på. Det var många bussbyten vi skulle göra. Vi stod och väntade på bussen. Dagen var varm och solig som vanligt, men varmare än andra dagar så inget folk syntes till där vi ställde oss vid vägkanten. Vägen såg ökenaktig ut den dagen. Det var kvavt. Rätt  som det var stannade en bil ute på vägen där vi stod på Avenida de las Americas och vi frågade vart de skulle och de skulle till någon plats inte så långt från vår plats dit vi skulle, Haina.
Det var en advokat som stannade med en kvinna på 96 år (som gift sig med en kille  25.) De frågade om vi ville åka med och såg jättetrevliga ut. Kvinnan var mycket gammal som sagt och hade väldigt långt grått och rakt hår som jag lade märke till. Jag minns henne också som lite tanig men med en stark och rolig personlighet.
I bilen vände sig advokaten mot kvinnan och frågade, för att vi skulle höra något sensationellt: -Du tror inte att din man gift sig av något intresse?
 -Nä....tvärtom, sa kvinnan, det är han som ger mig saker och ting och hon kastade lite med huvudet och sitt långa ljusa hår. Hon talade om att hon var från Puerto Rico och advokaten frågade oss förstås  varifrån vi kom. Från Sverige, svarade vi.
De lämnade oss precis vid ingången till lokalen där bröllopet skulle äga rum och Lina kom och mötte oss, men hon var inte glad för hon hade inte fått gifta sig i församlingslokalen pga av att folk pratat skit om henne, så hon gifte sig ute i naturen.
Jag hade en guldfärgad kjol som skräddaren gjort åt mig och en orange puffärmad blus med en liten krage på och ett stort dekorerat skärp i guld. Jag kände mig osäker på färgerna jag valt men har sett att det är modernt nu med de färgerna men då var det en lite ovanlig kombination.
Under bröllopet grät jag för Lina var min goda väninna och det kändes som om jag förlorade henne. Jag hade det på känn, och nu när jag tänker efter så var det så på något vis, trots att jag tycker jättemycket om henne så har vi inte träffats så många gånger sedan dess.
Nu, efter många år älskar Linas mamma mannen som dottern gifte sig mer nästan mer än hennes egen dotter, säger Lina, när jag varit och hälsat på henne för två år sedan. De bor nu ute på landet och hela släkten bor nära varandra. Lina har en skola som hon startat i sitt hem och en underbar dotter som är så söt och kärleksfull. Hennes bror  Miguelito bor i närheten med mamman, hustrun och tre barn, men är sällan hemma pga att han försörjer familjen genom att jobba på ett norskt kryssningsfartyg, Ocean of the sea.Jag ska berätta lite om honom..när han var 15 år men det får bli senare.
Alla händelser har etsat sig fast i min hjärna och allt känns som om det vore idag: bröllopet, tärnorna i vitt och rosa och männen i svart frack, vit skjorta med rosa slips och deras vackra chokladbruna hud som en fin kontrast.

En realidad, no quiero hablar del color de piel de una persona porque para mí lo que cuenta es el corazón y las buenas acciones de la persona, pero a los ojos de la madre de Lina él era demasiado negro para el futuro marido de Lina y destruiría la raza. Después de todo, eran mulatos y un color de piel más oscuro no le convenía, a pesar de que era una carismática dentro de la rama católica. Ella era muy religiosa porque cada vez que yo tenía un problema y me preocupaba (cuando estaba con ellos la primera vez que vine de visita) ella decía..Astrid ora a Dios y déjale tus preocupaciones y verás que él respuestas. Lo dijo con tanta empatía y fe que aunque no soy muy aficionado a sus enseñanzas, pensé que era una persona maravillosamente humilde y creyente, con sus defectos. Ella todavía está viva pero creo que va camino de los noventa, es alta y majestuosa y su espalda es muy recta porque ha llevado mucha agua en su vida en grandes vasijas sobre su cabeza. Como lo hacen en África. Los músculos a lo largo de la columna se desarrollan y a veces observé las espaldas de las personas que llevaban agua y se veían muy hermosas. No vemos eso en Europa. Cuando estábamos en la casa de la montaña en Samaná, mi hija probó esto y le gustaba ir al río y lavarse como hacían todos los demás niños dominicanos. La dejé intentarlo. Ella era tan linda y a veces se hacía moños por todo el cabello como las negras y eso me hacía reír. Luego se enojó mucho conmigo pero no pude evitar sonreír porque era una cultura muy extraña para mí. Intenté adaptarme cocinando comida dominicana y a veces ella me corregía Mickis y yo imaginaba a los padres que emigran a Suecia y tienen hijos suecos. Probablemente los niños les enseñen mucho.

 Bueno, ahora vamos a la boda, a la que íbamos a asistir yo y otras dos personas, Pam y Sony, que estábamos de visita desde Suecia. Tuvimos que cambiar mucho de autobús. Estábamos esperando el autobús. El día era cálido y soleado como siempre, pero más cálido que otros días, por lo que no se veía gente donde estábamos al lado de la carretera. Ese día el camino parecía desierto. Estaba cargado. En eso se detuvo un auto en la vía donde estábamos parados en la Avenida de las Américas y les preguntamos adónde iban y se dirigían a algún lugar no muy lejos de nuestro lugar a donde íbamos, Haina.

 Había un abogado que se alojaba con una mujer de 96 años (que se casó con un chico de 25). Nos preguntaron si queríamos ir con ellos y se veían muy bien. La mujer era muy mayor como dije y tenía el pelo muy largo, gris y liso, lo cual noté. También la recuerdo como un poco tímida pero con una personalidad fuerte y divertida.

 En el auto, el abogado se volvió hacia la mujer y le preguntó, para que oyéramos algo sensacional: - ¿No cree que su marido se casó por algún interés?

 - No...al contrario, dijo la mujer, él es quien me da las cosas y movió un poco la cabeza y su largo cabello claro. Ella habló de ser de Puerto Rico y por supuesto el abogado nos preguntó de dónde éramos. Desde Suecia respondimos.

 Nos dejaron justo en la entrada del lugar donde se iba a realizar la boda y Lina vino a recibirnos, pero no estaba contenta porque no la habían dejado casarse en el salón parroquial porque hablaban mierda de ella. Así que se casó al aire libre, en la naturaleza.

 Tenía una falda de color dorado que el sastre me había hecho y una blusa naranja con mangas abullonadas con un cuello pequeño y una gran faja dorada decorada. Me sentí inseguro sobre los colores que elegí, pero he visto que ahora es moderno con esos colores, pero entonces era una combinación un poco inusual.

 Durante la boda lloré porque Lina era mi buena amiga y sentí que la había perdido. Lo sabía, y ahora que lo pienso, fue así en cierto modo, aunque ella me gusta mucho, no nos hemos visto tantas veces desde entonces.

 Ahora, después de muchos años, la madre de Lina ama más al hombre con el que se casó su hija, casi más que a su propia hija, dice Lina cuando la visité hace dos años. Ahora viven en el campo y toda la familia vive cerca unos de otros. Lina tiene una escuela que empezó en su casa y una hija maravillosa que es muy dulce y cariñosa. Su hermano Miguelito vive cerca con su madre, esposa y tres hijos, pero rara vez está en casa porque mantiene a la familia trabajando en un crucero noruego, Ocean of the sea. Les contaré un poco sobre él... cuando tenía 15 años. años pero puede ser más tarde.

 Todos los eventos están grabados en mi cerebro y todo se siente como si fuera hoy: la boda, las damas de honor vestidas de blanco y rosa y los hombres con abrigos negros, camisas blancas con corbatas rosas y su hermosa piel marrón chocolate como agradable contraste.