Mormors kusiner befann sig på ön-los primos de mi abuela estaban en la isla

Det här kom som en stor överraskning för mig precis innan jag skulle flytta till ön.Mormor berättade för mig att hennes stora dröm var att få komma till Dominikanska Republiken. Hennes kusiner emigrerade dit när hon var barn. Min mormor var född 1914 ( på Mallorca) men i tonåren sa hon att hon var förtjust i sin kusin som bodde i La Vega,  Dom Rep. Astrid, gå och hälsa på min kusin, sa hon. Han har en järnaffär.
Jag var  och sökte efter järnaffären men då sa de att han kusinen José Tomas Font, inte var i La Vega utan kom bara dit till kontoret på fredagarna, och att familjen inte längre hade någon järnaffär utan att de är en av de största exportörerna av kaffe. De hade ett stort företag på Avenidan John F Kennedy i Santo Domingo. Nu distribuerar de även medicin över hela landet.
En hel begyggelse i La Vega är uppkallat efter deras båda efternamn Font Gamundi. De var tydligen lite viktiga där och säkert att La Vega inte var så stort när de kom dit för där pratar man spanska med en lite mallorkinsk klang på dialekten nu så jag tror de lämnat sina spår där. 1919 kom första Font Gamundi dit som var José Tomas pappa och var från samma by som mormor, Bañalbufar. Dãr i byn måste han avlat sina söner eftersom mormor hade umgåtts med sina kusiner och hade tydligen varit förtjust i en av dem. 

Jag åkte till Santo domingo och där träffade jag nu ena kusinen men inte den hon varit kär i, men denna kusinen var så lik mormor att jag tyckte det var skrämmande. Han skrattade och pratade precis som mormor. Han bjöd mig på kaffe och gav mig ett paket. Ett mycket gott kaffe som han sa att han rostade med skalet på som araberna gör. Colombianskt kaffe är botten, sa han men det dominikanska ska vara mycket bättre pga sättet att förvara kaffebönorna. I Colombia blir det mögligt påstod Don José pga förvaringen av bönorna inte går rätt till.
 Jag visade några bilder på mormor och de återupprättade kontakten mellan dem efter mitt besök som de vidhöll per brev. Mormor tyckte det var trevligt.

När jag satt där på kontoret kom José Tomás brors son in och undrade om vi hade kvar någon egendom i Bañalbufar på Mallorca. Det var ju hans födelseort som han säkert drömde om ibland. Det är ju så vackert där. Nej, vi har ingenting där,  sa jag. Mormor hade ärvt en tomt framför havet där och skänkt den till sin son som i sin tur sålt den, så nu fanns inget kvar mer än släktingarna som ärvt allt. Mormors syster fick eller tog huset i byn, huset på den mest strategiska platsen och skogsegendomarna ovanför byn. Mormor blev praktiskt taget arvlös pga att hon gått ur katolska kyrkan vilket blev en stor skandal både i Bañalbufar och Puerto de Pollensa. Gammelfarfar ville skicka henne till psykiatriker. Djungeltrummorna hördes över hela ön och polisen kom hem till mormor på husförhör tillsammans med prästerna. 

Allt det här kunde jag inte berätta.Det var en för lång historia men man kan ju anta att en sådan välbärgad bonde som gammelfarfar skulle ha delat lika mellan sina barn men så blev det inte.
Det jag inte visste är att det verkar som om kusinernas  pappa måste ha åkt först till Dominikanska Republiken och sedan tagit med sig sönerna enligt vad jag kommit fram till eftersom deras företag startades 1919, ett mycket känt företag som tidigare hade romfabriken som Barcelo har idag.
Detta om romfabriken berättade kusinen för mig. Hans bror träffade jag aldrig. Alltså mormors ungdomskärlek. Det jag vet om denna ungdomskärlek är att han gifte sig med en dominikanska som väckte skvallerpressen i Palma för hon dansade merengue med flera karlar på något känt ställe och detta blev lite av en skandal eftersom dessa sensuella rörelser var förbjudna på Frankos tid.
I Spanien kunde man inte pussas offentligt t o m 1975 då Franco dog. Min kusin Frank fick erfara det när han blev tagen på bar gärning när han satt på ett Café på Mallorca och kysste sin fästmö. Det var nära ögat att han fick åka in i finkan, men hans far räddade honom.
En gång när vi satt på Arenalstranden på Mallis kom en polis och sa åt mamma att ta på flickan kläder.Min syster var ett och ett halvt år. Ja, då kan man föreställa sig hur stor skandalen blev över dominikanskans dansande i Palma och dessutom gift med en från överklassen. Det var helt oaccetabelt..

Nu känner jag en viss sorg över att tiden har gått och dessa släktingar dött och mormor också, men det finns en släkting kvar som jag haft lite mejlkontakt med. Han är en brorson till José Tomas.
De var mer än kusiner, nästan som syskon för alla i mormors by var släkt och hennes föräldrar var kusiner med samma efternamn. De var inte vilken släkt som helst utan  kom från adeln...med de tre vita liljorna och de lila liljorna. Alla mormors mors knappar i hennes folkdräkt som hon alltid bar var av guld med en sköld och ett svärd i. Av de har man senare gjort örhängen.Vad det nu innebar det vet jag inte. Det jag vet är att när de grundade byn Bañalbufar så kom tre riddare från hovet till Mallorca och den ena utav familjen Font grundade byn. De andra två var också Font men de slog sig ner någon annanstans på ön Mallorca. Detta var på 1200 talet.
När jag varit och hälsat på min dotter i Dominikanska Republiken så åker vi ofta förbi Font Gamundis företag som var den största byggnaden när jag bodde där men nu ser det litet ut när man jämför det med alla byggnader runt omkring. Tänker då också på dessa släktingar som är döda och min kära mormor som var både dramaturg och poet utan universitetsstudier men som haft stor succé i Puerto de Pollença bland de intektuella poeterna i landet. 
Allt är förgånget, en tid som aldrig kommer igen, men jag  sparar mormors poesier. Jag hade något brev från kusinen José Tomás Font som han skickade till mig när jag var i Chile. Mormor och han hade fått kontakt efter så många år.  De började skriva till varandra. 

Traducido al español:

Esto fue una gran sorpresa para mí justo antes de mudarme a la isla. La abuela me dijo que su gran sueño era venir a la República Dominicana.  Sus primos emigraron allí cuando ella era niña.  Mi abuela nació en 1914 (en Mallorca) pero en su adolescencia decía que le tenía cariño a su prima que vivía en La Vega, Dom Rep.  Astrid, ve a visitar a mi prima, dijo.  Es dueño de una ferretería.
Estuve buscando la ferretería pero luego dijeron que su primo José Tomas Font, no estaba en La Vega pero solo iba los viernes a la oficina, y que la familia ya no tenía ferretería pero que son uno de los mayores exportadores de café.  Tenían un gran negocio en la Avenida John F Kennedy de Santo Domingo.  Ahora también distribuyen medicamentos por todo el país.
Toda una parroquia de La Vega lleva el nombre de ambos apellidos, Font Gamundi.  Aparentemente eran un poco importantes allí y ciertamente La Vega no era tan grande cuando llegaron allí porque ahora hablan español con un sonido ligeramente mallorquín en el dialecto, así que creo que dejaron su huella allí.  En 1919 llegó allí el primer Font Gamundi, padre de José Tomás y oriundo del mismo pueblo que su abuela, Bañalbufar.  Allí en el pueblo debió haber engendrado a sus hijos porque la abuela había estado saliendo con sus primos y aparentemente estaba enamorada de uno de ellos.

Fui a Santo Domingo y allí conocí a una prima, pero no de la que ella estaba enamorada, pero esta prima se parecía tanto a la abuela que me pareció aterrador.  Se reía y hablaba como la abuela.  Me ofreció café y me dio un paquete.  Un café muy bueno que, según dijo, tostaba con piel, como hacen los árabes.  El café colombiano es el último, dijo, pero el dominicano debería ser mucho mejor por la forma en que se almacenan los granos de café.  En Colombia se enmohece, afirmó don José, porque no se hace bien el almacenamiento del frijol.
Les mostré algunas fotografías de la abuela y restablecieron el contacto entre ellas después de mi visita, que mantuvieron por carta.  La abuela pensó que era lindo.

Mientras estaba sentado en la oficina, entró el hijo del hermano de José Tomás y preguntó si nos quedaba alguna propiedad en Bañalbufar en Mallorca.  Después de todo, era su lugar de nacimiento con el que probablemente soñaba a veces.  Es tan hermoso allí.  No, no tenemos nada allí, dije.  La abuela había heredado allí un terreno frente al mar y se lo había dado a su hijo, quien a su vez lo vendió, por lo que ahora no quedaban más que los familiares que heredaron todo.  La hermana de la abuela se quedó con la casa del pueblo, la casa en el lugar más estratégico y las propiedades forestales encima del pueblo.  La abuela quedó prácticamente desheredada por abandonar la Iglesia católica, lo que se convirtió en un gran escándalo tanto en Bañalbufar como en el Puerto de Pollensa.  El bisabuelo quería enviarla a psiquiatras.  Los tambores de la selva se escuchaban por toda la isla y la policía llegó a la casa de la abuela para interrogar a la casa junto con los sacerdotes.

No podría contarles todo esto. Era una historia demasiado larga, pero se puede suponer que un granjero tan acomodado como su bisabuelo habría dividido equitativamente entre sus hijos, pero no fue así.

 Lo que no sabía es que parece que el padre de los primos debió haber ido primero a República Dominicana y luego se trajo a los hijos con él por lo que tengo entendido porque su empresa se inició en 1919, una empresa muy famosa que solía tenemos la fábrica de ron que hoy tiene Barceló.

 La prima me contó esto sobre la fábrica de ron. Nunca conocí a su hermano. De ahí el amor juvenil de la abuela. Lo que sé de este amor de juventud es que se casó con una dominicana que levantó la prensa del corazón en Palma porque bailaba merengue con varios hombres en algún lugar famoso y esto se volvió un poco escándalo porque estos movimientos sensuales estaban prohibidos en la época de Franco. .

 En España no se podía besar en público hasta 1975, cuando murió Franco. Mi primo Frank experimentó eso cuando lo sorprendieron con las manos en la masa mientras estaba sentado en un café en Mallorca besando a su prometida. Estaba cerca del ojo cuando tuvo que meterse en el fink, pero su padre lo salvó.

 Una vez, cuando estábamos sentados en la playa del Arenal en Mallis, vino un policía y le dijo a mamá que se pusiera la ropa de la niña. Mi hermana tenía un año y medio. Sí, entonces os podéis imaginar lo grande que fue el escándalo por la dominicana que bailaba en Palma y además estaba casada con alguien de la clase alta. Era completamente inaceptable...

 Ahora siento cierta tristeza porque ha pasado el tiempo y estos familiares murieron y la abuela también, pero queda un familiar con el que tuve algún contacto por correo electrónico. Es sobrino de José Tomás.

 Eran más que primos, casi como hermanos porque todos en el pueblo de la abuela eran parientes y sus padres eran primos con el mismo apellido. No eran una familia cualquiera sino que venían de la nobleza... con los tres lirios blancos y los lirios morados. Todos los botones de la madre de mi abuela en su traje nacional, que siempre usaba, estaban hechos de oro con un escudo y una espada. Luego se convirtieron en aretes, no sé qué significaba eso. Lo que sé es que cuando fundaron el pueblo de Bañalbufar, vinieron a Mallorca tres caballeros de la corte y uno de la familia Font fundó el pueblo. Los otros dos también eran Font pero se establecieron en otros lugares de la isla de Mallorca. Esto fue en el siglo XIII.

 Cuando visité a mi hija en República Dominicana, pasamos a menudo por la empresa Font Gamundi, que era el edificio más grande cuando vivía allí, pero ahora parece pequeño si lo comparas con todos los edificios de alrededor. Luego pienso también en estos familiares que están muertos y en mi querida abuela que fue a la vez dramaturga y poeta sin estudios universitarios pero que tuvo gran éxito en el Puerto de Pollença entre los poetas intelectuales del país.

 Todo ya pasó, un tiempo que nunca volverá, pero salvo la poesía de la abuela. Tenía una carta del primo José Tomás Font que me envió cuando estaba en Chile. La abuela y él se habían puesto en contacto después de tantos años. Empezaron a escribirse el uno al otro.