Verklighetsdrömmen

Vi skulle till Santo Domingo och handla, jag, min dotter och min man. Min man hade bråttom så han lämnade av oss i centrum men glömde att han hade min plånbok. Han åkte iväg och jag stod där och såg hur han åkte iväg snabbt som attan på sin nyinköpta moped. En grön ful moped som vi åkt med mitt i all trafik. Helt galet, nu när jag tänker efter. Vi var nykomna och jag kände ingen i närheten och då fanns det inte någon mobiltelefon som nu. Såg mig runt  om och vi ställde oss på busshållplatsen min dotter och jag, så vi kunde åka hemåt. För vad skulle vi nu göra i stan utan pengar? Resultatet av det blev att jag försökte sälja min dotters nya spetsstrumpor som jag köpt, för att kunna betala bussbiljetten hem. De måste tyckt jag var knäpp. En vit kvinna som säljer ett par strumpor! Så här efteråt så är det ganska roligt, men vad gör man inte när man är desperat. Som tur är så stod det en smilande trevlig apelsinskalarkille som gav mig pengarna till resan utan att be om det. I Santo...

Jo, när vi bodde där uppe på berget i La Flecha så kom María, en flicka som brukade komma och hjälpa till fast jag sa att jag hade lite pengar just då, men jag gav henna mat och lite kläder och några pesos för jag tyckte synd om henne. En dag sa jag till María:  kom inte mer för jag har ingen bra ekonomi just nu och jag kan inte hjälpa dig, men hon kom i alla fall, men den här dagen hade hon något på hjärtat frånsett att hon åter igen sa att hon ville hjälpa mig. Hon berättade att hennes mor hade bränt upp hennes brors hus bredvid dem i staden Samaná där hennes svägerska också bodde som hon inte var sams med och bäbisen hade dött av branden. Jag minns då hur hon hade erbjudit mig tomten där intill och sagt att jag skulle få den, men hon hade åtta barn och jag visste att hon ville att jag skulle vara som något slags stöd för dem, kanske ekonomiskt tänkte jag då. Jag hade bara tittat på den men sa inget..varken ja eller nej. Hörde bara hur de bråkade hon och svägerskan och hon sa a...

Mia träffade jag första gången när jag bodde uppe på ett berg mitt naturen med utsikt utöver palmer och hav. Platsen heter La flecha, Samaná. ( Nu är det inte fint längre i La flecha för de har täckt utsikten till stranden med högljudda barer, där de dansar och dricker rom). Där  var jag själv med min dotter för hon hade fått svår astma och doktorn hade gett mig ett ultimatum: flyttar du inte så kommer hon att dö, sa han. Hon hade haft 4 lunginflammationer, så jag tog min dotter till en plats där hon kunde andas utan föroreningar. Hon höll sig frisk där för hon hade så roligt också. Hon åkte pulka på ett bananblad nerför backen och badade i havet varje dag och på kvällarna låg vi och tittade på råttorna som spatserade på bjälkarna i taket. De hängde i svansen när de skulle fånga en mal. Känslan av värmen, kvällens mörker och vågorna som brusade i bakgrunden fick en att slappna av och bara leva. Min man tyckte att jag överdrev när jag talade om vad doktorn sagt och han ville int...