En dag stod jag i den nya huvudstaden utan pengar för att ta mig hem -un día me encontraba en la nueva capital sin dinero para irme a casa.

Vi skulle till Santo Domingo och handla, jag, min dotter och min man. Min man hade bråttom så han lämnade av oss i centrum men glömde att han hade min plånbok. Han åkte iväg och jag stod där och såg hur han åkte iväg snabbt som attan på sin nyinköpta moped. En grön ful moped som vi åkt med mitt i all trafik. Helt galet, nu när jag tänker efter.
Vi var nykomna och jag kände ingen i närheten och då fanns det inte någon mobiltelefon som nu. Såg mig runt  om och vi ställde oss på busshållplatsen min dotter och jag, så vi kunde åka hemåt. För vad skulle vi nu göra i stan utan pengar?
Resultatet av det blev att jag försökte sälja min dotters nya spetsstrumpor som jag köpt, för att kunna betala bussbiljetten hem. De måste tyckt jag var knäpp. En vit kvinna som säljer ett par strumpor! Så här efteråt så är det ganska roligt, men vad gör man inte när man är desperat.
Som tur är så stod det en smilande trevlig apelsinskalarkille som gav mig pengarna till resan utan att be om det. I Santo Domingo säljer man skalade apelsiner på gatan till resenärerna som ska åka med bussen och han bara erbjöd sig att betala resan.
 Var det inte gulligt av honom? Såg honom aldrig mera men jag tänker ofta att jag skulle ha velat kompensera honom. Det gör ont att tänka att han jobbade hårt för att tjäna de pengarna.

Man känner sig aldrig övergiven i Dominikanska Republiken. Alltid under alla år jag bott där, så har det dykt upp någon hjälpvillig räddare. 

På många personers t-shirtar står det "No problem Santo Domingo" och det kan tyckas ironiskt eftersom det ibland är kaos där med elen och vattnet men trots det finns det alltid en lösning och väldigt hjälpsamma människor som bryr sig om sina medmänniskor.

Traducción al español:

Nos ibamos a Santo Domingo a hacer unas compras, yo, mi hija y mi esposo. Mi esposo tenía prisa, así que nos dejó en el centro pero olvidó que tenía mi billetera. Se fue y yo me quedé allí y observé cómo se alejaba lo más rápido que podía en su ciclomotor recién comprado. Un feo ciclomotor verde que montamos en medio de todo el tráfico. Totalmente loco, ahora que lo pienso. Éramos recién llegados y no conocía a nadie y entonces no había móvil como ahora. Miré a mi alrededor y nos paramos en la parada de autobús, mi hija y yo, para que pudiéramos irnos a casa. Porque, ¿qué haríamos en la ciudad sin dinero? El resultado fue que traté de vender las medias de encaje nuevas que le había comprado a mi hija para pagar el billete de autobús para irnos a casa. Deben haber pensado que estaba loca. ¡Una mujer blanca vendiendo un par de calcetines! Después de todo, es bastante divertido, pero ¿qué vas a hacer cuando estásdesesperada? Por suerte, había un chico que pelaba naranjas alllí y muy simpático y sonriente me dio el dinero para el viaje sin pedirselo. En Santo Domingo venden en la calle naranjas peladas a los viajeros que van a tomar el bus, y él solo se ofreció a pagar el viaje. ¿No fue bonito de su parte? Nunca lo volví a ver, pero a menudo pienso que me hubiera gustado recompensarlo. Duele pensar que trabajó duro para ganar ese dinero.Nunca te sientes abandonado en la República Dominicana. En todos los años que he vivido allí, siempre ha habido uns persona bondadosa ofreciendo su ayuda..Las camisetas de muchas personas dicen "No hay problema Santo Domingo" y puede parecer irónico porque a veces hay un caos allí con la luz y el agua pero a pesar de eso siempre hay una solución y gente muy servicial que se preocupa por sus semejantes.