Himmeln och helvetet-El cielo y el infierno

Berättar lite från tiden i Dominikanska Republiken, i La Caleta och Samaná.
Ja, ibland vet bara en själv vad man går igenom. Jag hade en liten flicka att försörja som hade svår astma.Satt uppe med henne på nätterna ganska ofta ett tag .
 Inte bara det, utan mitt x ville inte lyssna på mig när jag talade om för honom vad läkaren sagt efter det att min flicka haft sin fjärde lunginflammation när hon var nio år. Läkaren sa: Hon kommer  att dö om du inte åker dit där det finns ren och frisk luft. Jag tänkte då: min man kommer inte kunna ge mig min flicka tillbaka till livet om hon dör. Om han inte lyssnar så gör jag något själv, så jag tog det beslutet att åka till andra sidan av ön i Dominikanska Republiken, till Samaná.Där var luften ren och fin, fri från avgaser och ljud. 

Vi fick hyra ett hus uppe i bergen som ett par svenskar skulle bott i men som åkte tillbaka till Sverige. 

De hade varit hos oss på andra sidan ön och hälsat på genom vänner.

Det var en vacker  utsikt över byn La Flecha och en glimt av havet syntes med sitt brusande ljud om nätterna. Huset var stort och från fönsterna i  köket hade vi utsikt utöver bergets kant.
Minns nätterna när jag satt på verandan och gungade i gungstolen och såg det vackra skenet från månen som vilade på kokosträdens palmblad. Jag tackade då vår skapare för allt gott vi fått som är gratis och som människan aldrig gett oss, rena luften att andas, havets brus, barnens skratt när de hämtade vatten och våra snälla grannar. De var de mest rofyllda nätterna jag haft i hela mitt liv som balsam för själen.
Vi hade inget vatten i huset så varje kväll gick vi ner till stranden, tog oss ett bad i det ljumma vattnet och hämtade vattnet som vi behövde för nästa dag. Vi passade på att ta en dusch där nere på stranden för att bli av med havssaltet och sedan gick vi upp för den branta backen tillsammans med grannflickorna som nu har barn som de döpt efter mig och min dotter.
 Denna backen var vår gymnastik varje dag, för med tiden gick vi upp för den med en sådan lätthet så att den inte kändes brant längre.
Mitt x kom  någon gång långt senare men glömde att ge mig pengar utav våra pengar så vi fick försöka överleva i två veckor, men behövde aldrig vara hungriga för varje dag hände ett mirakel och vi fick mat på bordet. 
Nedanför hade vi en restaurang och mannen, ägaren var skyldig mig pengar för några champagneflaskor som jag sålt till honom. Jag förklarade att jag inte hade pengar till mat så i några dagar betalade han  i form av mat. Så vi hade det lite lyxigt för vi fick ju äta ute och maten var jättegod.
En dag när vi inte hade någonting så kom grannfrun in med stekt fisk som hon och hennes man fiskat. Jag sa ingenting om att vi inte hade ett öre på fickan, men kände mig oerhört tacksam.
 Som tur var hade vi plockat stora brödfrukter ( Buenpan) i djungeln och avokado  så vi hade då något att äta fisken med. Det var en dag då vi var och undersökte lite vad som fanns längst ån. Vi plockade två hinkar med avokadon medans vi stannat upp för att bada i vattenfallet.  Lianerna hängde längst kanten och i vattnet fanns det massor av små gula physalisfrukter.
Sedan hade vi limeträd med limefrukter  utanför huset som vi gjorde lite limejuice av. Utanför stod en häst och betade som en engelsk dam kommit med för att hästen behövde gräs att beta av och det var ju bra att  gräset blev klippt av hästens stora tänder.
En dag i det vackra paradiset där vi befann oss, så var vi ute med vår lilla toypudel som var vår älskling. Det mest älskade djuret i hela Dominikanska Republiken. Jag såg en motorcykel på långt håll och varnade honom med flaxande armar för min hund var påväg över vägen. Jag kallade på min lilla hund och killen körde över vår  älskling. Han hade haft tid på sig att stanna men av ren illvilja dödade han vår älskling. Hon dog inte på en gång utan när jag kom till i veterinären i staden Samaná. Han sa att han skulle injicera  penicillin. Det gjorde han men istället tog han livet av henne. Jag vet inte om han gjorde det med flit eller så var det för stor dos. Coppy tog ett djupt andetag och dog. Minns att jag gick till marknaden bredvid och bara grät med min döda hund i korgen. En kille tittade på den och sa vad synd, när han såg att vår lilla Coppy var död.
Vi grät hela natten min dotter och jag. Det var som om världen fallit över oss. Jag minns att Mikaela 
( min dotter) sa:  pappa älskade inte hunden. Jag tror att det var för att hennes pappa inte gullade så mycket med den lägre som förut.
Under den här tiden i Samaná gick min dotters astma över och hon mådde så bra i hälsan som aldrig förr. Sedan bodde vi i ett bekvämt hus i hamnstaden Samaná. Jag ångrade sedan att vi åkte därifrån. Kanske livet tett sig annorlunda men än är man vid liv och medan man lever kan man göra något trevligt för att leva.

Min dotter började i skolan där i Samaná. Hon provade på den vanliga skolan men fick sedan gå i en privatskola och all undervisning skedde på engelska. Läraren slutade efter några månader för han var förtvivlad. Hans dotter hade lämnat sin man och barn för en dominikan och hans fru hade lämnat honom. Så vad jag uppfattade var han ganska ledsen. Jag tyckte han var en sådan bra lärare. Han hade alla möjliga intressanta böcker.

Översatt till spanska

Cuento un poco sobre la época en República Dominicana, en La Caleta y Samaná.

 Sí, a veces sólo tú sabes por lo que estás pasando. Tenía que mantener a una niña pequeña que padecía asma grave. Me senté con ella por la noche con bastante a menudo durante un tiempo.

 No sólo eso, sino que mi x no me escuchó cuando le conté lo que dijo el médico después de que mi hija tuvo su cuarto ataque de neumonía cuando tenía nueve años. El médico dijo: Ella morirá si no vas a un lugar donde haya aire limpio y fresco. Entonces pensé: mi marido no podrá devolverme la vida a mi hija si ella se muere. Si él no me escucha, algo haré yo misma, así que tomé la decisión de irme al otro lado de la isla en República Dominicana, a Samaná. Allí el aire era limpio y agradable, libre de gases de escape y ruidos.

Tuvimos que alquilar una casa en las montañas donde se suponía que vivirían una pareja de suecos pero  regresaron a Suecia.

Habían estado con nosotros al otro lado de la isla, visitándonos a través de amigos.

Había una hermosa vista del pueblo de La Flecha y una vista del mar con su bullicio por la noche. La casa era grande y desde las ventanas de la cocina teníamos una vista hacia el mar desde  el borde de la montaña.

 Recuerdo las noches en las que me sentaba en la entrada y me mecía en la mecedora y veía el hermoso resplandor de la luna descansando sobre las hojas de palma de los cocoteros. Luego agradecí a nuestro creador por todas las cosas buenas que hemos recibido que son gratis y que el hombre nunca nos ha dado, el aire limpio para respirar, el sonido del mar, las risas de los niños cuando van a buscar agua y a nuestros amables vecinos. Fueron las noches más tranquilas que he tenido en toda mi vida como bálsamo para el alma.

 No teníamos agua en la casa, así que todas las noches bajábamos a la playa, nos bañábamos en el agua tibia y conseguíamos el agua que necesitábamos para el día siguiente. Aprovechamos para darnos una ducha ahí abajo en la playa para quitarnos la sal del mar y luego subimos la cuesta empinada junto con las vecinas que ahora tienen hijos a los que les pusieron mi nombre y el de mi hija.

 Esta colina era nuestra gimnasia diaria, porque con el tiempo la subimos con tanta facilidad que ya no parecía empinada.

 Mi x llegó mucho después, pero se olvidó de darme dinero de nuestro dinero, así que tuvimos que intentar sobrevivir durante dos semanas, pero nunca tuvimos que pasar hambre porque cada día ocurría un milagro y teníamos comida en la mesa.

 Abajo teníamos un restaurante y el Señor, el dueño, me debía dinero por unas botellas de champán que le vendí. Le expliqué que no tenía dinero para comida, así que durante unos días pagó en forma de comida. Así que tuvimos un poco de lujo porque pudimos comer fuera y la comida era realmente buena.

 Un día que no teníamos nada, entró la señora de al lado con pescado frito que habían pescado ella y su marido. No dije nada sobre el hecho de que no teníamos ni un centavo en el bolsillo, pero me sentí extremadamente agradecida.

 Por suerte, habíamos recogido frutos del pan grandes (Buenpan) en la selva y aguacates, así que teníamos algo con que comer el pescado. Era un día en el que estábamos investigando un poco lo que había a lo largo del río. Recogimos dos cubos de aguacates mientras parábamos a nadar en la cascada. Las lianas colgaban en el borde y en el agua había muchos pequeños frutos amarillos de Physalis.

 Luego teníamos árboles de limas afuera de la casa con los que hicimos un poco de jugo de lima. Afuera estaba comiendo hierba un caballo que una señora inglesa había traído porque el caballo necesitaba pasto para comer y era bueno que el pasto fuera cortado por los grandes dientes del caballo.

 Un día en el hermoso paraíso donde estábamos, salíamos con nuestro pequeño caniche copigue que era nuestro querido. El animal más querido en toda la República Dominicana. Vi una moto a lo lejos y le avisé con un aleteo de brazos que mi perrita se acercaba por la carretera. Llamé a mi perrita y el tipo atropelló a nuestra querida. Tuvo tiempo de detenerse pero por pura malicia mató a nuestro querids. Ella no murió en el momento sino cuando llegué al veterinario en la ciudad de Samaná. Pedí que le inyectara penicilina. Lo hizo, pero en lugar de eso la mató. No sé si lo hizo a propósito o si fue una dosis demasiado grande. Coppy respiró hondo y murió. Recuerdo ir al mercado de al lado y llorar con mi perrita murió en la canasta. Un chico la miró y dijo que pena, cuando vio que nuestra pequeña Coppy estaba muerta.

 Mi hija y yo lloramos toda la noche. Era como si el mundo se nos hubiera caído encima. Recuerdo que mikaela

 (mi hija) dijo: Papá no amaba a

la perrita. Creo que fue porque su padre no jugaba tanto con ella  como antes.

 Durante este tiempo en Samaná, el asma de mi hija desapareció y se sintió tan saludable como siempre. Luego vivimos en una cómoda casa en la ciudad portuaria de Samaná. Luego lamenté que nos fuéramos. Tal vez la vida hubiera resultado diferente pero todavía estás viva y mientras estés viva puedes hacer algo bueno para ganarte la vida.

Mi hija empezó la escuela allí en Samaná.  Intentó ir a la escuela regular pero luego tuvo que ir a una escuela privada y toda la enseñanza era en inglés.  El maestro renunció después de unos meses porque estaba desesperado.  Su hija había dejado a su marido y a su hijo por un dominicano y su esposa lo había abandonado a él.  Entonces, por lo que entendí, estaba bastante triste.  Pensé que era un buen maestro.  Tenía todo tipo de libros interesantes.