Första dagen i Dom Rep Längsta dagen i mit liv- primer dia en el Rep Dom el día más largo de mi vida

När jag sålde allt och åkt bort till solen, till naturen och alla dessa färger, turkosa havet, gröna palmerna och orangeblommande träd, då kände jag en lättnad i mitt hjärta. Jag tänkte: Det materiella tynger mitt hjärta. Det är skönt att bara flyga iväg som en fjäder. Nakna har vi kommit och nakna lämnar vi jorden. Jag försökte att inte tänka på min mor o far, min lillasyster, men jag gjorde faktiskt det under hela resan och kände mig ledsen över att lämna dem men försökte slå bort tankarna. 

Jag var kroniskt trött och hade vārk i hela kroppen och visste att vãrmen skulle gōra mig gott.  Det var min idé att åka bort till vãrmen.  Helst ville jag egentligen till Spanien,  men på den tiden var det svårt att kunna försörja sig utan jobb och bostãderna var för dyra för oss dãr. Att få jobb där var nästan omöjligt om man inte ville stå i en affär från morgon till kväll med en miserabel lön. 

Eddi (min man) hade en utbildning från Chile som revisor men i Sverige städade han bara. Han åkte till jobbet sex på morgonen varje dag till Regeringskansliet där han städade och var så förundrad över statministerns och politikernas klädsel. De var klädda i Jeans när de var på sina kontor.  Så kan man inte klä sig i latinska länder. 

Året innan hade vi tagit reda på vart det var enklast att få uppehållstillstånd. Det var Dominikanska Republiken. Då åkte vi dit först för att speja landet, och det lustiga var att jag hade haft besök av en kvinna från detta land som jag knappast visste var det låg. Hon hade sagt: Du kanske kommer och hälsa på och jag minns att jag svarade "kanske", men inom mig tänkte jag att det verkade vara så långt borta. (Jag visste inte ens var Dominikanska Republiken låg på kartan).

Jag kom och hälsade på, bara ett år efter att Lina åkt. Hon beslöt sig för att åka hem för hon hade svårt att få uppehållstillstånd. Hon jobbade på ambassaden och passade barnet åt en kvinna som med tiden blivit ambassadör. En mycket trevlig kvinna som många känner i Dominikanska Republiken. Lina älskade hennes lilla flicka och det var slitsamt för henne att lämna henne. Jag tror att hon verkligen älskade den lilla flickan.

När jag skulle åka fick jag en flaska rom av den blivande ambassadörskan som jag skulle lämna till Lina. Gav Lina 200 kr för den istället och talade om att vi festat upp den innan jag åkte, men gav henne pengarna i kompensation, vilket hon till min förvåning blev väldigt glad över. Det var ambassadörskans förtjänst egentligen.

Livet tedde sig inte så väl för Lina beträffande jobb i Dominikanska Republiken. Bara hennes mamma jobbade, på ett välkänt hotell i stan, men hade inte alls en stor lön eftersom hon städade där.

Som sagt vi var först dit och spejade landet. Jag minns att vi kom fram sex på morgonen och det var liv och rörelse på Avenida Las Americas. Bilarna såg ut som hej o hjälp mig med ihoplappade plåtar som lötts fast med hål i och folk som hängde överallt på flaken. Stora gamla låtande amerikansk bilar var fullproppade med folk. Samtidigt såg man folk med släpkärror och allt möjligt.

Något jag också lade särskilt märke till var att alla såg så fräscha ut när de hände över bilflaken. Många karlar hade vita rena skjortor, vilket också min mor kommenterade när hon kom på besök. "Jag tror att kvinnorna måste stryka männens skjortor och tvätta hela dagarna".

Rena och fina var de i alla fall och dominikanerna säger att vi vita luktar kyckling. Många duschar flera gånger om dagen för att alltid lukta gott och de älskar dyra parfymer. (Jag blev så småningom parfymgrossist av en slump).

Jag glömmer aldrig känslan första dagen jag var där. Det var som om dagen aldrig tog slut. Tiden stod stilla och fortfarande känns tiden annorlunda där. Jag vet inte varför men den känns längre på något vis. Man lever tiden. Ingen som lever den för en genom TVburken. Där slutade jag att titta på TV. Slutade att ta in allt elände omvärlden genomgår. Valde att leva själv.

En helt annan värld öppnades för mig. Vi kom först en familj i Santo Domingo. Sedan hyrde vi ett litet hus på en plats som heter Can Belen, där det fanns massor av haitianer och inte så långt därifrån, bara några kilometer därifrån fanns ett sjukhus för leprasjuka nära stranden i Nigua. Mitt x var dit till sjukhuset och träffade några leprasjuka. Jag var rädd för att bli smittad så jag ville inte med. Jag hörde att det fanns en svensk sjuksköterska där och jag tror hon hette Susanne. Jag tänkte då på min barndomskamrat Susanne som skulle bli doktor. Tänkte, kanske det är hon, men det skulle ju verkligen vara en slump om det vore så och jag åkte som sagt aldrig dit till sjukhuset.

Slumpen gjorde i alla fall så att vi bodde jättenära ett par som var svenskt och från maranata. Det här var 1987 och det fanns knappast några svenskar på ön. De var få i varje fall.

Området var rena landet, väldigt grönt och fint och det här paret bodde som på en ranch i ett stort lantligt hus med stor tomt och stora mangoträd. Vi gick dit och hälsade på dem. Mannen var pianostämmare jag minns att han berättade det där de satt ute i trädgården när vi kom. De verkade lite överraskade att vi hälsade på dem utan att känna dem. I Stockholm skulle det inte vara så vanligt att man bara kommer och hälsar på så där hux flux, men mitt x var ganska social mer social än jag men jag var van vid att hälsa på folk spontant pga att jag bott i norra Värmland som barn och där kunde folk bara komma in.

Huset vi bodde i hade tre rum och när jag kom dit fick jag diarré och feber och låg och yrade. Grannen Clementina som hon hette, kom in efter två dagar och kokade ett te på barken av staketet som var pinnar som det växer löv på. Man sticker ner dem i jorden och tillslut blir det träd av pinnarna. Saken var den att jag blev botad på en timme efter att ha druckit det där röda teet. Hennes dövstumma dotter som jag blivit vän med på en gång när vi kom dit hade hämtat sin mor. Hon förstod nog att jag var illa däran för jag låg bara i sängen helt utslagen.

Varje morgon vaknade jag av att Clementinas man som inte fick igång amerikanaren på morgonen. Han tryckte på pedalen och ett moln av avgaser förorenade mitt sovrum. Jag trodde vi skulle bli ihjälgasade. Som tur var pajade bilen till vår välsignelse men till hans olycka.

Español 

Cuando vendí todo y me fui al sol, a la naturaleza y todos estos colores, el mar turquesa, las palmeras verdes y los naranjos, entonces sentí un alivio en mi corazón. Pensé: lo material pesa en mi corazón. Es agradable volar como una pluma. Desnudos vinimos y desnudos salimos de la tierra. Intenté no pensar en mi madre y mi padre, mi hermana pequeña, pero en realidad lo hice durante todo el viaje y me sentí triste por ello, pero traté de alejar esos pensamientos.

 El año anterior, él, que entonces era mi marido, y yo habíamos descubierto dónde era más fácil conseguir un permiso de residencia. Era la República Dominicana. Luego fuimos allí primero a explorar el país y lo curioso fue que recibí la visita de una mujer de este país que apenas sabía dónde estaba. Ella había dicho: podrías venir a visitarnos y recuerdo haber respondido... tal vez, pero por dentro pensé que parecía muy lejano.

 Vine de visita justo un año después de que Lina dejara Suecia. Decidió volver a casa porque tenía dificultades para conseguir un permiso de residencia. Trabajaba en la embajada y cuidaba al bebé de una mujer que con el tiempo se convirtió en embajadora, una mujer muy simpática que mucha gente conoce en República Dominicana. Lina amaba a su pequeña y le resultaba agotador dejarla. Creo que ella realmente amaba a la niña.

 Cuando me iba, el futuro embajador nos regaló una botella de ron que yo le iba a regalar a Lina. En su lugar, le di a Lina 200 SEK y le dije que lo habíamos celebrado antes de que yo me fuera, pero le di el dinero como compensación, lo cual, para mi sorpresa, ella estaba muy contenta. Realmente fue un mérito del embajador, pero me sentí un poco avergonzado por esto.

 Como dije, fuimos los primeros en explorar el país. Recuerdo que llegamos a las seis de la mañana y había mucha actividad en la Avenida Las Américas. Los autos parecían venir a ayudarme, con placas parcheadas y gente colgando por toda la plataforma y autos americanos viejos y grandes estaban llenos de gente. Al mismo tiempo se vio gente con remolques y todo lo posible. Algo que noté particularmente fue que todos parecían tan limpios cuando cruzaban la carretera  de coches. Muchos hombres llevaban camisas blancas limpias, algo que mi madre también comentaba cuando venía de visita. Ella señaló: Creo que las mujeres tienen que planchar las camisas de los hombres y lavar la ropa todo el día. En cualquier caso estaban limpios y bonitos, y dicen los dominicanos que los blancos olemos a pollo. Mucha gente se ducha varias veces al día para oler siempre bien y les encantan los perfumes caros.Nunca olvidaré la sensación del primer día que estuve allí. Era como si el día nunca terminara. El tiempo se detuvo y todavía se siente diferente allí. No sé por qué, pero de alguna manera se siente más largo. Vives el tiempo. Nadie que lo viva por ti a través de la televisión podrá hacerlo. Allí dejé de ver la televisión. Dejé de asimilar toda la miseria por la que está pasando el mundo exterior. Eligió vivir solo.

Se me abrió un mundo completamente diferente. Llegamos por primera vez a una familia en Santo Domingo. Luego alquilamos una casita en un lugar llamado Can Belen, donde había muchos haitianos y no muy lejos de allí, a pocos kilómetros había un hospital de leprosos cerca de la playa de Nigua. Mi x fue al hospital y conoció a unos leprosos. Tenía miedo de infectarme y no quise unirme. Escuché que había una enfermera sueca allí y creo que se llamaba Susanne. Entonces pensé en mi amiga de la infancia, Susanne, que iba a ser médica. Pensé, tal vez sea ella, pero realmente sería una coincidencia si lo fuera.

 De todas formas, la casualidad hizo que viviéramos muy cerca de un matrimonio sueco y de Maranata. Corría el año 1987 y apenas había suecos en la isla. En cualquier caso, eran pocos.

 La zona era puro campo, muy verde y bonita y esta pareja vivía como en un rancho en una gran casa de campo con un gran terreno y grandes árboles de mango. Fuimos allí y los saludamos. El hombre era afinador de pianos, dijo, y estaban sentados en el jardín cuando llegamos. Parecían un poco sorprendidos de que los saludáramos sin conocerlos. En Estocolmo, no sería tan común venir y saludar a semejante así como asi, pero mi x era bastante sociable, más sociable que yo.

La casa en la que vivíamos tenía tres habitaciones y cuando llegué tenía diarrea y fiebre y estaba mareada. La vecina, Clementina, como la llamaban, entró a los dos días y preparó un té sobre la corteza de la cerca, que eran unos palos de los que crecían hojas. Los clavas en el suelo y eventualmente los palos se convierten en árboles. La cuestión fue que me curé una hora después de beber ese té rojo. Su hija sordomuda, de quien en seguida me hice amiga, había ido por  su madre. Probablemente entendió que yo estaba muy mal.

Todas las mañanas me despertaba y el marido de Clementina  encendía el americano por la mañana y el aire estaba completamente contaminado en mi dormitorio. Pensé que nos matarían con gas, pero afortunadamente el coche chisporroteó y el escape desapareció. Eso puede suceder muchas veces en la vida. Los problemas no duran para siempre. Siempre hay un final y es suerte. Después de la lluvia viene el sol.