Serenader och vapensmuggling-serenatas y contrabando de armas

En jul, första julen, jag tror det var den 24 eller 25 december 1989 så hörde jag någon sjunga utanför med sin gitarr att han älskade mig, att jag var vacker och att han ville ha mig. Jag blev jätteförskräckt för jag tänkte: vad ska min man tro? Jag kände inte ens karln så det här var ju helkonstigt för mig. Musiken var vacker i alla fall men jag  tror att jag blev väldigt generad och jag gick inte fram till grinden för att lyssna för serenader sjunger man ju ägnade till sin älskade.
Dagen innan hade grannflickan kommit med en flaska vin, dottern till tupptjuven, och sagt God jul!
Det var inte alltid det var så kul med mina grannar för vi hade några som spelade domino till tre på natten och man slog dominobitarna mot bordet precis bredvid sovrumsfönster några meter bort. Sedan hade jag några som spelade musik från två håll. Jag trodde jag skulle bli tokig i början och jag minns att jag sa till min man att jag inte visste om jag skulle stå ut. men jag bad till Gud att oväsendet skulle försvinna och bönen blev besvarad. Båda grannararnas stereon gick sönder och grannen åkte in i finkan för landets största vapensmuggling. Så det blev väldigt lugnt sedan, men jag hade allt hört att något pågick om nätterna i grannhuset, vid tre tiden. Kanske det var då man satte sig för att spela domino, efter att man lastat av sina vapen.
Vapensmugglaren och dominospelaren, han var väldigt trevligt denna lilla runda obetydliga karln som  inte gjort en fluga förnär i mina ögon och han åkte omkring i sin lilla nyckelpiga, en liten blå folkvagn.

 Han kom ut efter en vecka av någon underlig anledning trots nyheterna på TV om den stora vapensmugglingen. Han hälsade glatt med sitt stora leende och kisande blick när han körde förbi mig  på den lilla vägen in i vårt område i snigelfart som vanligt, utan att känna sig ett dugg förlägen. Det var som om inget hänt och jag frågade inget. Både  han och frun såg ganska nöjda ut med livet. Ett stort smile hade de alltid på läpparna och deras vita fina tänder  lade man märke till där de stod ibland utanför deras knallblåa hus med alla sina ungar runt omkring dem.

Español 

Una Navidad, la primera Navidad, creo que fue el 24 o 25 de diciembre, escuché a alguien afuera cantando con su guitarra que me amaba, que yo era hermosa y que él me quería. Me asusté porque pensé: ¿qué pensará mi marido? Ni siquiera conocía al hombre así que esto fue completamente extraño para mí. La música era hermosa de todos modos, pero creo que me dio mucha vergüenza y no fui a la puerta a escuchar porque se cantan serenatas dedicadas a tu ser querido.

 El día anterior, la vecina había traído una botella de vino, la hija del ladrón de gallos, y me había dicho ¡Feliz Navidad!

 Con mis vecinos no siempre era tan divertido porque teníamos algunos que jugaban al dominó hasta las tres de la mañana y golpeabas el dominó contra la mesa justo al lado de la ventana del dormitorio, a unos metros de distancia. Luego puse algo de música desde dos direcciones. Al principio pensé que me estaba volviendo loca y recuerdo haberle dicho a mi marido que no sabía si podría soportarlo. pero oré a Dios para que el ruido desapareciera y la oración fue contestada. Los estéreos de ambos vecinos se estropearon y el vecino se metió en la trampa de la operación de contrabando de armas más grande del país. Entonces todo quedó en silencio, pero yo había oído todo: por la noche, a las tres de la tarde, algo estaba pasando en la casa vecina. Quizás fue cuando se sentastaron a jugar dominó, después de descargar sus armas.

 El contrabandista de armas y el jugador de dominó, era muy simpático, ese hombrecito redondo e insignificante que parecía una mosca muerta cuando se paseaba  en su pequeño escarabajo, un coche(carro) azul.

  Salió después de una semana por alguna extraña razón a pesar de las noticias en la televisión sobre el gran contrabando de armas. Me saludó felizmente con su gran sonrisa y sus ojos pequeños mientras pasaba a mi lado en la pequeña carretera hacia nuestra área, a paso de tortuga como de costumbre, sin sentirse en lo más mínimo avergonzado. Fue como si nada hubiera pasado y no pregunté nada. Tanto él como su esposa parecían bastante felices con la vida. Siempre tenían una gran sonrisa en sus labios y sus dientes blancos y finos se notaban donde a veces estaban afuera de su casa azul brillante, con todos sus hijos a su alrededor.