Svalkande höjder på högsta bergets topp: Pico Duarte- alturas refrescantes en el pico más alto: Pico Duarte

Dominikanska Republiken: Pico Duarte
Från min vistelse där, under  ett av mina år, på sommaren -90.
                                Det var så varmt o jag ville svalka av mig o kom då att tänka på en plats i mitten av ön där det är svalt.
-Nej , nu måste vi göra något annorlunda på vår semester, kommenterade jag. Vad tycker ni?, undrade jag.
- Kan vi inte hyra en buss och så slår vi oss samman med det här paret som är på besök, så de får se lite av landet? Det skulle de nog tycka om, tyckte någon i gruppen.
 Så här utvecklades vår geniala idé att åka upp  till Dominikanska Republikens högsta berg  Pico Duarte på drygt 2000 m. Vi var tio personer som fick tag i en ettårig Toyotabuss för 12 pers, efter alla förhandlingar om priset. Alla var nöjda och jag tänkte: Äntligen till svalare platser!
Glatt började vår färd mot Pico Duarte. Vi skämtade o skrattade. Tog några kort på vägen o stannade på vägen upp i en colmado ( affär) o köpte läsk och lite av det vi tyckte vi behövde på resan.
Under färden uppåt utefter bergets kant, beskådade vi den underbara utsikten, utöver landets sydvästra sida, gröna palmer, bananplantor o den röda jorden. Längst bort det Karibiska havets havsrand.
 Väl uppe på berget fann vi folk som tältade, för det fanns en bit att bestiga till fots. Vi åkte förbi en poliskontroll, och man frågade oss då om vi ville ta emot en till passagerare. En arbetskompis till dem skulle hem, en polis.
-Javisst ( claro que sí), svarade vi på spanska.
-Buenas tardes, hälsade han vänligt. Vi hälsade naturligtvis tillbaka.
Nu satt han där den lille knubbiga mannen bredvid mig, men jag hade vanan inne att sitta inpackad som en sill på burk p g a omständigheterna där i landet.
Resan tog mycket längre än vi räknat med o det började skymma. Vägarna var ju så krokiga. Vi såg fram emot att komma fram, innan mörkret skulle falla in, ner till dalen Constanza.
Rätt som det är börjar vi köra nerför i världens ilfart. –Är han knäpp eller? tänkte jag( om mitt x), men hörde Anna säga:-  pumpa, pumpa med pedalen, Edward.
Nu var det bara att välja: åka in i berget eller ner för ett nästan 2000 meters stup. Vi valde berget.
Där fick vi stopp på bussen i sista sekunden. Vi bromsade i tid.
Några körde förbi oss och stannade framför oss för att erbjuda sin hjälp. Två tuffa muskulösa killar kom ut, med snusnäsdukar på huvudet. 
_ Dig känner jag igen, sa tjejen som var med. Du var med på ett bröllop hos Fifa.
-Ja, just det, instämmer jag lite chockad över händelsen tidigare, men naturligtvis oerhört tacksam över  att de erbjöd sin hjälp på en gång.
- Vi åker före, men bara en får sitta i bussen o köra. Ni andra får gå nerför berget till dalen, säger en av killarna.
Vår vandring längst den sandiga landsvägen börjar med att jag håller i min flickas hand, när hon plötsligt skräckslaget säger:
-Mamma, gå inte så nära vägkanten!
- Nej då, jag går inte alls så nära vägkanten, svarar jag.
Kort därefter kör en mötande långtradare förbi. Tro det eller ej, men jag går lite, lite bakåt och håller fortfarande min dotter i handen när en bit av vägkanten där jag står lossnar och jag trillar ner, men lyckas hålla  mig kvar med ena armen på vägkanten, och med den andra håller jag kvar min flickas hand. Mikaelita skriker givetvis: -Mamma du kommer dra ner mig!
Släppte hennes hand. Nu hade jag ett stup på nästan 2000 m nedanför mig, och ingen hylla att falla ner på.
- Hjälp, hjälp skrek jag, men såg att alla bara gick förbi som Zombis längst vägen. Ingen lyssnade på mig. De var helt likgiltiga. Jag vet inte om de var i chocktillstånd eller likgiltiga. Jag vill tro det näst sista.
Till slut, gissa vem som hjälpte mig upp? Jo, polisen tog ett kraftigt tag om mig i armen o drog upp mig. Vilken pärs!
Alla ville åka till andra sidan Constanza när mörkret fallit in,men först då till Constanza och reparera bromsarna, men jag var den enda som vägrade. Jag sa då att de fick åka utan mig, så det blev så att vi stannade på ett hotell i närheten som hette "Hotel suizo" Schwetisiska hotellet. Det lät fint, men verkligheten var en annan.
När vi kom till Hotel suizo så hoppade jag in i duschen, och min man sa då: Det finns varmvatten , och jag svarade med hög röst från duschrummet för att han skulle höra från sovrummet: Vad bra för gästernas skull!
Det var bara ett skämt att det skulle finnas varmvatten. Det var iskallt och jag skrek till.
Lakanen såg smutsiga ut och hotellet var i väldigt dåligt skick.
Jag hade haft rätt när jag sa att jag inte ville åka den kvällen, för trots att vi reparerat bromsarna så hade vi problem hela vägen ner för andra sidan av Constanza. Vi fick gå en hel del och mitt x och en annan kille turades om att köra bussen sakta, sakta nerför berget.

República Dominicana: Pico Duarte
De mi estancia allí, durante uno de mis años, en el verano del -90.
Hacía mucho calor y quería refrescarme y entonces pensé en un lugar en el medio de la isla donde hacía fresco.
- No, ahora tenemos que hacer algo diferente en nuestras vacaciones, comenté.  ¿Qué opinas?, me pregunté.
- ¿No podemos alquilar un autobús y luego formar equipo con esta pareja que está de visita, para que puedan ver un poco del país?  Probablemente les gustaría eso, pensó alguien del grupo.
Así surgió nuestra genial idea de subir a la montaña más alta de la República Dominicana, el Pico Duarte, a poco más de 2000 m. Éramos diez personas que, después de todas las negociaciones sobre el viaje, nos hicimos con un autobús Toyota de un año de duración para 12 personas. precio.  Todos estaban felices y pensé: ¡Por fin a lugares más frescos!
Nuestro viaje hacia Pico Duarte comenzó sin contratiempos.  Bromeamos y reímos.  Cogimos unas tarjetas en el camino y paramos en la subida en un colmado (tienda) y compramos refrescos y un poco de lo que pensábamos que necesitábamos en el viaje.
Durante el recorrido por el borde de la montaña, contemplamos una maravillosa vista, además del lado suroeste del país, verdes palmeras, plataneras y la tierra roja.  La costa más alejada del Mar Caribe.
Una vez arriba encontramos gente acampando, porque había un poco que subir a pie.  Pasamos un control policial y luego nos preguntaron si queríamos aceptar a otro pasajero.  A casa se iba un amigo suyo del trabajo, un policía.
-Claro (claro que sí), respondimos en español.
-Buenas tardes, saludó amablemente.  Naturalmente le devolvimos el saludo.
Ahora él estaba sentado allí, el hombrecito gordito a mi lado, pero yo tenía la costumbre de sentarme adentro empacado como un arenque en una lata debido a las circunstancias de ese país.
El viaje duró mucho más de lo que esperábamos y empezó a oscurecer.  Los caminos estaban muy torcidos.  Teníamos muchas ganas de llegar, antes del anochecer, al valle de Constanza.
Así como están las cosas, comenzamos a reducir la velocidad del mundo.  - ¿Está loco o no?  Pensé (en mi x), pero escuché a Anna decir:-  bombea, bombea con el pedal, Edward.
Ahora sólo quedaba una elección: subir a la montaña o bajar por un desnivel de casi 2.000 metros.  Elegimos la montaña.
Allí tuvimos que parar el autobús en el último segundo.  Frenamos a tiempo.
Algunos pasaron junto a nosotros y se detuvieron frente a nosotros para ofrecernos su ayuda.  Salieron dos tipos duros y musculosos, con pañuelos en la cabeza.
_ Te reconozco, dijo la chica que estaba allí.  Asististe a una boda en la FIFA.
-Sí, exactamente eso, estoy de acuerdo un poco sorprendido por el incidente de antes, pero por supuesto sumamente agradecido de que me ofrecieran su ayuda de inmediato.
- Seguimos adelante, pero sólo uno puede sentarse en el autobús y conducir.  Los demás podéis bajar de la montaña al valle, dice uno de los chicos.
Nuestro paseo por el camino rural arenoso comienza cuando yo tomo la mano de mi hija, cuando de repente ella dice horrorizada:
-¡Mamá, no te acerques tanto al costado del camino!
- No, para nada me acerco tanto al borde de la carretera, respondo.
Poco después pasa un camión que viene en dirección contraria.  Lo creas o no, estoy caminando un poco, un poco, todavía de la mano de mi hija cuando un pedazo del bordillo donde estoy parado se suelta y me caigo, pero logro quedarme con un brazo en el borde y con la otra sostengo la mano izquierda de mi niña.  Mikaelita por supuesto grita: -¡Madre, me vas a llevar abajo!

Suelta su mano.  Ahora tenía un precipicio de casi 2000 m debajo de mí y no había ningún peñón saliente donde caer.
- Ayuda, ayuda - grité, pero vi que todos pasaban como zombies por el camino.  Nadie me escuchó.  Eran completamente indiferentes.  No sé si estaban en estado de shock o indiferentes.  Quiero creer lo penúltimo.
Finalmente, ¿adivinen quién me ayudó a levantarme?  Sí, el policía me tomó firmemente del brazo y me levantó.  ¡Qué prensa!
Todos querían ir al otro lado de Constanza después del anochecer, pero solo entonces a Constanza y reparar los frenos, pero yo fui la única que me negué.  Entonces dije que podían irse sin mí, así que nos quedamos en un hotel cercano llamado "Hotel suizo", el hotel Suizo.  Sonaba bonito, pero la realidad fue otra.
Cuando llegamos al Hotel Suizo, me lancé a la ducha, y entonces mi esposo dijo: Hay agua caliente, y yo le respondí en voz alta desde la ducha para que pudiera escuchar desde el dormitorio: ¡Qué bien por los invitados!
Era sólo una broma que habría agua caliente.  Hacía mucho frío y grité.
Las sábanas parecían sucias y el hotel estaba en muy malas condiciones.
Tenía razón cuando dije que no quería ir esa noche, porque aunque reparamos los frenos, tuvimos problemas hasta el otro lado de Constanza.  Tuvimos que caminar bastante y mi x y otro chico se turnaron para conducir el autobús lentamente, lentamente montaña abajo.



Comments