Verklighetsdrömmen

20 km från Santo Domingo där jag bodde  så var det en man i rullstol som blivit övergiven av sin familj, sa alla.  Man fann honom mellan två trafikerade vägar på en gräsplätt som fanns nära flygplatsen. Vilket öde, tyckte vi alla, så allt gott folk gav honom mat och suckade: Stackarn, vad synd det är om honom! På alla restauranger fick han mat gratis tills en dag när han reste sig upp ur rullstolen och sket mitt i ingången till restaurangen där han brukade få mat... Då sa allt gott folk: Inte undra på att familjen slängt ut honom. Español A 20 kilómetros de Santo Domingo donde vivía, había un hombre en silla de ruedas que había sido abandonado por su familia, decían. Fue encontrado entre dos carreteras muy transitadas, en un terreno de césped cerca del aeropuerto. ¡Qué destino! pensamos todos. Entonces toda la gente buena le dio de comer y decían: Pobrecito, qué pena de él. En todos los restaurantes le daban comida gratis hasta que un día se levantó de la silla ...

Nu har man gjort en motorväg fram till Samaná och det tar 2 timmar att åka dit med buss. Förr tog det mer än 5 timmar. Nu åker man väldigt nära nationalparken Los Haitices, där det finns både hajar och blå kräftor, där min dotter en gång dök i en mörk grotta. Jag var rädd eftersom det var som en flod därinne och hon ville dyka under vattnet i ett hål. Guiden uppmuntrade henne och till min stora förvåning tillät min väninna sin dotter att utföra dessa strapatser så vad skulle jag göra, framstå som den elaka häxan i det hela när jag förbjöd min dotter att dyka i mörkret? Så jag fick ge med mig...men när jag tänker efter kunde det varit rent utav farligt för utanför lite längre bort i havet så såg vi massor av hajfenor som stack upp från vattnet och hajar kan nog ta sig upp i vattedrag. Jag kommer inte ihåg om det fanns någon förbindelse mellan grottfloden och havet. Jag får väl se det om jag åker dit en gång igen. Den dagen upptäckte jag att min dotter var väldigt våghalsig , att ho...

Jag ska åka till den stranden där min lilla toypudel blev stulen en dag när jag var där med min mamma, syster, dotter och mitt x. Vi älskade denna lilla varelsen för hon var den smartaste hund jag har sett. För att få tillbaka henne när vi var på Playa Rincon så åkte vi till närmaste byn och sa att vi ger en belöning på 200 pesos som då var som 200 kronor. Med en gång dök en familj upp med hunden, och som vi lovat så gav vi dem tvåhundra pesos. Jag struntade i om det skulle varit de som snodde min hund. Jag ville bara få tillbaka min lilla gullegris och det fick jag. Vilken lycka! Playa Rincon är en av de vackraste stränder som finns på ön. Kanske den inte är så ofördärvad nu men dit ska jag i alla fall. Español  Voy a la playa donde me robaron mi pequeño caniche (toyopudel) un día cuando estaba allí con mi mamá, mi hermana, mi hija y mi x. Amamos a esta pequeña criatura porque era la perra más inteligente que he visto en mi vida.  Para recuperarla cuando estábamos en Playa...

Vi skulle till Santo Domingo och handla, jag, min dotter och min man. Min man hade bråttom så han lämnade av oss i centrum men glömde att han hade min plånbok. Han åkte iväg och jag stod där och såg hur han åkte iväg snabbt som attan på sin nyinköpta moped. En grön ful moped som vi åkt med mitt i all trafik. Helt galet, nu när jag tänker efter. Vi var nykomna och jag kände ingen i närheten och då fanns det inte någon mobiltelefon som nu. Såg mig runt  om och vi ställde oss på busshållplatsen min dotter och jag, så vi kunde åka hemåt. För vad skulle vi nu göra i stan utan pengar? Resultatet av det blev att jag försökte sälja min dotters nya spetsstrumpor som jag köpt, för att kunna betala bussbiljetten hem. De måste tyckt jag var knäpp. En vit kvinna som säljer ett par strumpor! Så här efteråt så är det ganska roligt, men vad gör man inte när man är desperat. Som tur är så stod det en smilande trevlig apelsinskalarkille som gav mig pengarna till resan utan att be om det. I Santo...

Jo, när vi bodde där uppe på berget i La Flecha så kom María, en flicka som brukade komma och hjälpa till fast jag sa att jag hade lite pengar just då, men jag gav henna mat och lite kläder och några pesos för jag tyckte synd om henne. En dag sa jag till María:  kom inte mer för jag har ingen bra ekonomi just nu och jag kan inte hjälpa dig, men hon kom i alla fall, men den här dagen hade hon något på hjärtat frånsett att hon åter igen sa att hon ville hjälpa mig. Hon berättade att hennes mor hade bränt upp hennes brors hus bredvid dem i staden Samaná där hennes svägerska också bodde som hon inte var sams med och bäbisen hade dött av branden. Jag minns då hur hon hade erbjudit mig tomten där intill och sagt att jag skulle få den, men hon hade åtta barn och jag visste att hon ville att jag skulle vara som något slags stöd för dem, kanske ekonomiskt tänkte jag då. Jag hade bara tittat på den men sa inget..varken ja eller nej. Hörde bara hur de bråkade hon och svägerskan och hon sa a...

Mia träffade jag första gången när jag bodde uppe på ett berg mitt naturen med utsikt utöver palmer och hav. Platsen heter La flecha, Samaná. ( Nu är det inte fint längre i La flecha för de har täckt utsikten till stranden med högljudda barer, där de dansar och dricker rom). Där  var jag själv med min dotter för hon hade fått svår astma och doktorn hade gett mig ett ultimatum: flyttar du inte så kommer hon att dö, sa han. Hon hade haft 4 lunginflammationer, så jag tog min dotter till en plats där hon kunde andas utan föroreningar. Hon höll sig frisk där för hon hade så roligt också. Hon åkte pulka på ett bananblad nerför backen och badade i havet varje dag och på kvällarna låg vi och tittade på råttorna som spatserade på bjälkarna i taket. De hängde i svansen när de skulle fånga en mal. Känslan av värmen, kvällens mörker och vågorna som brusade i bakgrunden fick en att slappna av och bara leva. Min man tyckte att jag överdrev när jag talade om vad doktorn sagt och han ville int...

Jag hade aldrig den känslan att vara rädd för det nya okända landet när jag åkte iväg. Ville bara bli frisk för tröttheten var så ihärdig och jag fick lägga mig och vila ofta. När jag kom till solen så orkade jag mer men närminnet tog nästan 10 år att få tillbaka och jag fick ändra min livsstil helt. Sluta att stressa som jag gjort tidigare, bara vara. Det är väl det som kallas "Mindness" att vara medveten om nuet. Det har jag tillämpat utan att veta om det. För mig var ett nytt liv underbart men också en utmaning för elen kom och gick i det nya landet.. Även vattnet  kunde stängas av, så allt var inte så lätt och underbart hela tiden men försöker sålla bort det otrevliga och koncentrera mig på det goda  eftersom verkligheten inte alltid är drömliknande så kan man hålla kvar känslan när man tänker på de underbara stunderna man fått uppleva och bara drömma. Ett sådant rus kan jag få på morgonen när jag stiger upp och ser solen genom fönstret och känner mig då tacksam över al...