Väl framme , efter många år-Yá llegando después de muchos años.
Nu har man gjort en motorväg fram till Samaná och det tar 2 timmar att åka dit med buss. Förr tog det mer än 5 timmar.
Nu åker man väldigt nära nationalparken Los Haitices, där det finns både hajar och blå kräftor, där min dotter en gång dök i en mörk grotta. Jag var rädd eftersom det var som en flod därinne och hon ville dyka under vattnet i ett hål. Guiden uppmuntrade henne och till min stora förvåning tillät min väninna sin dotter att utföra dessa strapatser så vad skulle jag göra, framstå som den elaka häxan i det hela när jag förbjöd min dotter att dyka i mörkret? Så jag fick ge med mig...men när jag tänker efter kunde det varit rent utav farligt för utanför lite längre bort i havet så såg vi massor av hajfenor som stack upp från vattnet och hajar kan nog ta sig upp i vattedrag. Jag kommer inte ihåg om det fanns någon förbindelse mellan grottfloden och havet. Jag får väl se det om jag åker dit en gång igen.
Den dagen upptäckte jag att min dotter var väldigt våghalsig , att hon kom att älska äventyr och farliga situationer, sådant som pirrar i magen, som bongie jump, klättring i berg och dykning i djupa hav, vilket skrämde mig, föga anande om vad framtiden hade att bjuda på.
Playa Rincon, dit kom vi. Vi hyrde några moppar och reste genom det vackra landskapet i La Galera jag, Esteban, min dotter och hennes man och barnbarnet.
Den här gången hyrde vi också en båt och åkte upp längst floden från playa Rincon.
Vattnet är sött, kallt, extremt rent och genomskinligt.
Lite längre upp i vattendraget finns en plats som kallas kärleksbadet. Dit brukar älskande par komma. Korna har också sin egen badplats längst den kristallklara floden. Tiden hade suddat ut den kompletta bilden av floden och stranden såg annorlunda ut på något vis. Plast och skräp låg längst den vackra sandstranden och förfulade den på ett osmakligt sätt och minnena av något orört var blott en dröm.
En utav dagarna åkte vi förbi byn där vi bott en gång och vi gick upp till huset på kullen som bara var en ruin, där vi en gång bott. Bara stommen av cement fanns kvar. Det delade huset av en kokospalm hade sålts som virke berättade man.
Jag såg upp mot palmskogen när jag stod på cementgolvet och tusen minnen flödade förbi: grannen som bodde lite nedanför, som kom med fisk den dagen vi inte hade något att äta, bilden av min fina guldbrosch med diamanter dök upp i sinnet, en gåva från mormor, som en gång blev gömd där av städerskan. Hon som gick 7 km barfota till mig för att be mig om att få städa. Vad skulle jag göra med denna oönskade städningen som hon ville utföra trots att jag inte hade några pengar att ge henne? Gav henne en massa smågrejor som ett silverarmband och lite kläder.
Jag fick då se nämnligen, att hon sprang upp i skogen och där tror jag att hon även gömde mitt dyrbara smycke som försvann och därmed försvann hon också i samband med att hennes pyromanmamma bränt upp ett hus på sin tomt där hennes svägerskas bäbis brann upp. Hon ville ju ha bort henne.
Hela familjen flydde efter att en annan brand anlades och ytterligare ett hus brann upp för att få ut mamman ur fängelset. Hon blev då fri från misstankar. Den här gången var det mammans bror som gjorde detta för att hon skulle bli frikänd.
Hur jag fick reda på detta minns jag inte riktigt men dottern berättade det för mig en dag när jag åkte in till stan och jag träffade henne av en slump.Det är hon, det är hon, sa hon två gånger och jag, den blåögda kvinnan, svarade att det trodde jag absolut inte. Var till och med till fängelset och hälsade på i tron om att hon absolut inte var någon pyroman. Inte ens fångvaktaren trodde att hon var skyldig. Han log med ett stort leende när jag kom in och jag gav fången några tidningar att läsa genom gallret och hon såg väldigt oskyldig ut.
Hela familjen flydde i de dagarna och jag såg aldrig röken av flickan mer.
Innan min semester till Dominikanska Rep. har jag t o m köpt en metalldetektor som jag ville ha med, men tyvärr glömde jag den så det får väl bli en annan gång om det nu blir en annan gång.
När vi kom ner från berget, jag och min dotter, så hade man fått tag på Blomman(pseudonym)som brukade hjälpa mig att bära vatten och hennes bror Den stumme som de kallar honom för. Han kallas så för han är dövstum.
Blomman såg äldre ut men hennes bror såg likadan ut trots att 26 år gått.
Pappan hade dött och även Blommans man men mamman lever och har nu en liten mataffär i byn.
Det kändes på något sätt som om tiden stått stilla och alla minnen for genom mitt sinne. Blommans lugn och ödmjukhet genomsyrar hela hennes person och jag känner mig oerhört tacksam för deras frikostiga och generösa sätt att vara.
Den stumme gav mig en gång en present, en stor stor stubbe som han fraktat från ön Cayo Levantado, den vackra turistattraktion en som de jobbade på och lagade mat åt turisterna Hans mamma hade t o m varit orolig för att båten skulle välta.
Blomman var också mycket generös i sina handlingar när hon bar vatten med oss upp till berget för vattnet hade inget tryck och då fick man bära vatten från vattenledningen dit vattnet nådde. Backen upp till huset var en av de brantaste jag sett.
Ibland fick man gå enda ner till stranden där vi duschade på kvällarna efter vårt bad i havet eftersom vattnet inte ville nå upp.
Vi utbytte telefonnummer och jag lade till henne på What's app.
Nu åker man väldigt nära nationalparken Los Haitices, där det finns både hajar och blå kräftor, där min dotter en gång dök i en mörk grotta. Jag var rädd eftersom det var som en flod därinne och hon ville dyka under vattnet i ett hål. Guiden uppmuntrade henne och till min stora förvåning tillät min väninna sin dotter att utföra dessa strapatser så vad skulle jag göra, framstå som den elaka häxan i det hela när jag förbjöd min dotter att dyka i mörkret? Så jag fick ge med mig...men när jag tänker efter kunde det varit rent utav farligt för utanför lite längre bort i havet så såg vi massor av hajfenor som stack upp från vattnet och hajar kan nog ta sig upp i vattedrag. Jag kommer inte ihåg om det fanns någon förbindelse mellan grottfloden och havet. Jag får väl se det om jag åker dit en gång igen.
Den dagen upptäckte jag att min dotter var väldigt våghalsig , att hon kom att älska äventyr och farliga situationer, sådant som pirrar i magen, som bongie jump, klättring i berg och dykning i djupa hav, vilket skrämde mig, föga anande om vad framtiden hade att bjuda på.
Playa Rincon, dit kom vi. Vi hyrde några moppar och reste genom det vackra landskapet i La Galera jag, Esteban, min dotter och hennes man och barnbarnet.
Den här gången hyrde vi också en båt och åkte upp längst floden från playa Rincon.
Vattnet är sött, kallt, extremt rent och genomskinligt.
Lite längre upp i vattendraget finns en plats som kallas kärleksbadet. Dit brukar älskande par komma. Korna har också sin egen badplats längst den kristallklara floden. Tiden hade suddat ut den kompletta bilden av floden och stranden såg annorlunda ut på något vis. Plast och skräp låg längst den vackra sandstranden och förfulade den på ett osmakligt sätt och minnena av något orört var blott en dröm.
En utav dagarna åkte vi förbi byn där vi bott en gång och vi gick upp till huset på kullen som bara var en ruin, där vi en gång bott. Bara stommen av cement fanns kvar. Det delade huset av en kokospalm hade sålts som virke berättade man.
Jag såg upp mot palmskogen när jag stod på cementgolvet och tusen minnen flödade förbi: grannen som bodde lite nedanför, som kom med fisk den dagen vi inte hade något att äta, bilden av min fina guldbrosch med diamanter dök upp i sinnet, en gåva från mormor, som en gång blev gömd där av städerskan. Hon som gick 7 km barfota till mig för att be mig om att få städa. Vad skulle jag göra med denna oönskade städningen som hon ville utföra trots att jag inte hade några pengar att ge henne? Gav henne en massa smågrejor som ett silverarmband och lite kläder.
Jag fick då se nämnligen, att hon sprang upp i skogen och där tror jag att hon även gömde mitt dyrbara smycke som försvann och därmed försvann hon också i samband med att hennes pyromanmamma bränt upp ett hus på sin tomt där hennes svägerskas bäbis brann upp. Hon ville ju ha bort henne.
Hela familjen flydde efter att en annan brand anlades och ytterligare ett hus brann upp för att få ut mamman ur fängelset. Hon blev då fri från misstankar. Den här gången var det mammans bror som gjorde detta för att hon skulle bli frikänd.
Hur jag fick reda på detta minns jag inte riktigt men dottern berättade det för mig en dag när jag åkte in till stan och jag träffade henne av en slump.Det är hon, det är hon, sa hon två gånger och jag, den blåögda kvinnan, svarade att det trodde jag absolut inte. Var till och med till fängelset och hälsade på i tron om att hon absolut inte var någon pyroman. Inte ens fångvaktaren trodde att hon var skyldig. Han log med ett stort leende när jag kom in och jag gav fången några tidningar att läsa genom gallret och hon såg väldigt oskyldig ut.
Hela familjen flydde i de dagarna och jag såg aldrig röken av flickan mer.
Innan min semester till Dominikanska Rep. har jag t o m köpt en metalldetektor som jag ville ha med, men tyvärr glömde jag den så det får väl bli en annan gång om det nu blir en annan gång.
När vi kom ner från berget, jag och min dotter, så hade man fått tag på Blomman(pseudonym)som brukade hjälpa mig att bära vatten och hennes bror Den stumme som de kallar honom för. Han kallas så för han är dövstum.
Blomman såg äldre ut men hennes bror såg likadan ut trots att 26 år gått.
Pappan hade dött och även Blommans man men mamman lever och har nu en liten mataffär i byn.
Det kändes på något sätt som om tiden stått stilla och alla minnen for genom mitt sinne. Blommans lugn och ödmjukhet genomsyrar hela hennes person och jag känner mig oerhört tacksam för deras frikostiga och generösa sätt att vara.
Den stumme gav mig en gång en present, en stor stor stubbe som han fraktat från ön Cayo Levantado, den vackra turistattraktion en som de jobbade på och lagade mat åt turisterna Hans mamma hade t o m varit orolig för att båten skulle välta.
Blomman var också mycket generös i sina handlingar när hon bar vatten med oss upp till berget för vattnet hade inget tryck och då fick man bära vatten från vattenledningen dit vattnet nådde. Backen upp till huset var en av de brantaste jag sett.
Ibland fick man gå enda ner till stranden där vi duschade på kvällarna efter vårt bad i havet eftersom vattnet inte ville nå upp.
Vi utbytte telefonnummer och jag lade till henne på What's app.
Gick ett varv på stranden som nu är full av alger och plast men som en gång var en fin badplats där man badat och solat. Plockade några fina oranga snäckor.
Huset vi bott i var nu blott en ruin. Här nedanför har jag tagit en bild. Nu såg det ut som huset varit väldigt litet, men det var ganska rymligt en gång.
Mörkret föll in och vi reste tillbaka till vårt logi i La Galera som ligger lägst ut på ön, mot Puerto Rico hållet. Vägen tillbaka dit kändes lång, men i minnet var den kort och det varde natt och det varde dag. En ny dag.
Mörkret föll in och vi reste tillbaka till vårt logi i La Galera som ligger lägst ut på ön, mot Puerto Rico hållet. Vägen tillbaka dit kändes lång, men i minnet var den kort och det varde natt och det varde dag. En ny dag.
Ahora han construido una carretera a Samaná y en autobús se tarda 2 horas en llegar. Solía tardar más de 5 horas.
Ahora te acercas mucho al Parque Nacional Los Haitices, donde hay tanto tiburones como cangrejos azules, donde una vez mi hija buceó en una cueva oscura. Me asusté porque allí dentro había como un río y ella quería sumergirse bajo el agua en un hoyo. El guía la animó y, para mi sorpresa, mi amiga permitió que su hija realizara estas dificultades, entonces, ¿qué iba a hacer yo, aparecer como la bruja malvada de todo mientras le prohibía a mi hija bucear en la oscuridad? Así que tuve que ceder... pero cuando lo pienso, podría haber sido francamente peligroso porque afuera, un poco más adentro en el mar, vimos muchas aletas de tiburón sobresaliendo del agua y los tiburones probablemente puedan levantarse en agua. No recuerdo si había alguna conexión entre el río de la cueva y el mar. Supongo que tendré que verlo si vuelvo allí.
Ese día descubrí que mi hija era muy atrevida, que llegó a amar las aventuras y las situaciones peligrosas, las cosas que hormiguean en el estómago, como los saltos bongie, el montañismo y el buceo en aguas profundas, lo que me asustó al no saber lo que me deparaba el futuro. Alquilamos algunos motos y viajamos por el hermoso campo de La Galera yo, Esteban mi hija, su esposo y mi nieta.
Esta vez también alquilamos un bote y remontamos el río desde playa Rincón.
El agua es dulce, fría, sumamente limpia y transparente.
Un poco más arriba del curso de agua hay un lugar llamado la piscina del amor. Aquí suelen venir parejas de enamorados. Las vacas también tienen su propia zona de baño a lo largo del río de aguas cristalinas. El tiempo había desdibujado la imagen completa del río y la orilla parecía diferente de alguna manera. Plástico y basura cubrían la hermosa playa de arena, desfigurándola de manera desagradable, y los recuerdos de algo prístino eran solo un sueño.
Uno de los días pasamos por el pueblo donde una vez vivimos y subimos a la casa en la colina que era solo una ruina, donde una vez vivimos. Sólo quedó el marco de cemento. Se decía que la casa dividida de un cocotero se había vendido como madera.
Miré hacia el bosque de palmeras mientras estaba parado en el piso de cemento y mil recuerdos pasaron rápidamente: la vecina que vivía un poco más abajo, que trajo pescado el día que no teníamos qué comer, la imagen de mi broche de oro fino y diamantes vino a mente, un regalo de la abuela, que una vez fue escondida allí por la señora de la limpieza. Ella que caminó 7 km descalza hacia mí para pedirme que limpiara. ¿Qué haría con esta limpieza no deseada que ella quería hacer aunque yo no tuviera dinero para darle? Le regalé un montón de cositas como una pulsera de plata y algo de ropa.
Luego pude ver que ella corrió hacia el bosque y allí creo que también escondió mi preciosa joya, que desapareció y, por lo tanto, también desapareció en relación con su madre pirómana que quemó una casa en su parcela donde vivía su cuñada. -El bebé de Law se quemó. Quería deshacerse de ella.
Toda la familia huyó después de que se iniciara otro incendio y se quemara otra casa para sacar a la madre de la cárcel. Entonces quedó libre de sospechas. Esta vez fue el hermano de la madre quien hizo esto para que ella fuera absuelta.
Cómo me enteré no lo recuerdo muy bien pero la hija me lo dijo un día que fui al pueblo y la conocí por casualidad Es ella, es ella, dijo dos veces y yo, la mujer de ojos azules, le respondí que absolutamente. No lo creí así. Incluso fue a la prisión y la visitó creyendo que ella no era en absoluto una pirómana. Ni siquiera el carcelero pensó que ella fuera culpable. Él sonrió con una gran sonrisa cuando entré y le di a la prisionera algunos periódicos para que los leyera a través de los barrotes y ella parecía muy inocente.
Toda la familia huyó en esos días y nunca más volví a ver el humo de la niña.
Antes de mis vacaciones a República Dominicana. Incluso compré un detector de metales que quería llevarme, pero desafortunadamente lo olvidé, así que supongo que tendrá que ser en otro momento si hay otro momento.
Cuando bajábamos de la montaña, nos habían atrapado a mí y a mi hija, la Flor (seudónimo) que me ayudaba a cargar agua y su hermano El Mudo, como le dicen. Se llama así porque es sordo y mudo.
La flor parecía mayor pero su hermano lucía igual a pesar de que habían pasado 26 años.
El padre había muerto y también el marido de Blomman, pero la madre está viva y ahora tiene una pequeña tienda de comestibles en el pueblo.
De alguna manera sentí como si el tiempo se hubiera detenido y todos los recuerdos pasaban por mi mente. La tranquilidad y la humildad de Blomman impregnan toda su persona y me siento sumamente agradecido por su forma generosa y generosa de ser.
El tonto una vez me dio un regalo, un tronco grande que envió desde la isla de Cayo Levantado, la hermosa atracción turística en la que trabajaban y cocinaban para los turistas. Su madre incluso había estado preocupada de que el barco se volcara.
La flor también fue muy generosa en sus acciones cuando llevaba agua con nosotros montaña arriba porque el agua no tenía presión y luego había que llevar agua desde la tubería hasta donde llegaba el agua. La colina hasta la casa fue una de las más empinadas que he visto.
A veces había que bajar solos a la playa, donde por las tardes nos duchábamos después de nadar en el mar, porque el agua no llegaba hasta arriba.
Intercambiamos números de teléfono y la agregué a What's app.
Fui a dar una vuelta a la playa, que ahora está llena de algas y plástico, pero que alguna vez fue un bonito lugar para bañarse y tomar el sol. Recogí unas bonitas cáscaras de naranja.
La casa en la que vivíamos ahora era sólo una ruina. Aquí abajo he tomado una foto. Ahora parecía que la casa había sido muy pequeña, pero alguna vez fue bastante espaciosa.
Cayó la noche y viajamos de regreso a nuestro alojamiento en La Galera que está en el otro extremo de la isla, hacia Puerto Rico. El camino de regreso me pareció largo, pero en mi memoria era corto y era de noche y de día. Un nuevo día.
Comments
Post a Comment