Verklighetsdrömmen

Jo, när vi bodde där uppe på berget i La Flecha så kom María, en flicka som brukade komma och hjälpa till fast jag sa att jag hade lite pengar just då, men jag gav henna mat och lite kläder och några pesos för jag tyckte synd om henne. En dag sa jag till María:  kom inte mer för jag har ingen bra ekonomi just nu och jag kan inte hjälpa dig, men hon kom i alla fall, men den här dagen hade hon något på hjärtat frånsett att hon åter igen sa att hon ville hjälpa mig. Hon berättade att hennes mor hade bränt upp hennes brors hus bredvid dem i staden Samaná där hennes svägerska också bodde som hon inte var sams med och bäbisen hade dött av branden. Jag minns då hur hon hade erbjudit mig tomten där intill och sagt att jag skulle få den, men hon hade åtta barn och jag visste att hon ville att jag skulle vara som något slags stöd för dem, kanske ekonomiskt tänkte jag då. Jag hade bara tittat på den men sa inget..varken ja eller nej. Hörde bara hur de bråkade hon och svägerskan och hon sa a...

Mia träffade jag första gången när jag bodde uppe på ett berg mitt naturen med utsikt utöver palmer och hav. Platsen heter La flecha, Samaná. ( Nu är det inte fint längre i La flecha för de har täckt utsikten till stranden med högljudda barer, där de dansar och dricker rom). Där  var jag själv med min dotter för hon hade fått svår astma och doktorn hade gett mig ett ultimatum: flyttar du inte så kommer hon att dö, sa han. Hon hade haft 4 lunginflammationer, så jag tog min dotter till en plats där hon kunde andas utan föroreningar. Hon höll sig frisk där för hon hade så roligt också. Hon åkte pulka på ett bananblad nerför backen och badade i havet varje dag och på kvällarna låg vi och tittade på råttorna som spatserade på bjälkarna i taket. De hängde i svansen när de skulle fånga en mal. Känslan av värmen, kvällens mörker och vågorna som brusade i bakgrunden fick en att slappna av och bara leva. Min man tyckte att jag överdrev när jag talade om vad doktorn sagt och han ville int...

Jag hade aldrig den känslan att vara rädd för det nya okända landet när jag åkte iväg. Ville bara bli frisk för tröttheten var så ihärdig och jag fick lägga mig och vila ofta. När jag kom till solen så orkade jag mer men närminnet tog nästan 10 år att få tillbaka och jag fick ändra min livsstil helt. Sluta att stressa som jag gjort tidigare, bara vara. Det är väl det som kallas "Mindness" att vara medveten om nuet. Det har jag tillämpat utan att veta om det. För mig var ett nytt liv underbart men också en utmaning för elen kom och gick i det nya landet.. Även vattnet  kunde stängas av, så allt var inte så lätt och underbart hela tiden men försöker sålla bort det otrevliga och koncentrera mig på det goda  eftersom verkligheten inte alltid är drömliknande så kan man hålla kvar känslan när man tänker på de underbara stunderna man fått uppleva och bara drömma. Ett sådant rus kan jag få på morgonen när jag stiger upp och ser solen genom fönstret och känner mig då tacksam över al...

Jo, något jag ofta tänker på är den medmänsklighet som finns i Dominikanska  Republiken. Man behöver aldrig känna sig ensam. Behöver du hjälp så finns alltid en hjälpande hand. Jag skulle skicka hela doktorsteamet dit från Sverige, så att man inte bara följer regler. Det figurativa hjärtat är viktigast. På så sätt kan man rädda liv genom att vara tröstande, lyssnande och uppmuntrande och behandla sin nästa med stor respekt. Vi som har haft med många kulturer att göra förstår hur viktigt det är att ha ett öppet sinne för att lära och inte bara tro att vi är bäst och vi har den bästa sjukvården t ex. apparaterna finns i vårt land, men vad händer med medmänskligheten och det lyssnande örat? Jag vet att det finns helhjärtade människor i vårt land, men det är få och liksom man lär en hund att sitta så har indoktrineringen av regler haft ett stort övertag. Den spontana vickningen av svansen sker sällan. Jag skulle säga till alla som inte vickar på svansen: Åk iväg! Se något annat och...

Det här kom som en stor överraskning för mig precis innan jag skulle flytta till ön.Mormor berättade för mig att hennes stora dröm var att få komma till Dominikanska Republiken. Hennes kusiner emigrerade dit när hon var barn. Min mormor var född 1914 ( på Mallorca) men i tonåren sa hon att hon var förtjust i sin kusin som bodde i La Vega,  Dom Rep. Astrid, gå och hälsa på min kusin, sa hon. Han har en järnaffär. Jag var  och sökte efter järnaffären men då sa de att han kusinen José Tomas Font, inte var i La Vega utan kom bara dit till kontoret på fredagarna, och att familjen inte längre hade någon järnaffär utan att de är en av de största exportörerna av kaffe. De hade ett stort företag på Avenidan John F Kennedy i Santo Domingo. Nu distribuerar de även medicin över hela landet. En hel begyggelse i La Vega är uppkallat efter deras båda efternamn Font Gamundi. De var tydligen lite viktiga där och säkert att La Vega inte var så stort när de kom dit för där pratar man spanska ...

              En gång när jag skulle hjälpa  en blind man över gatan i Santo Domingo, då kom en dam fram till mig och gav mig 2 pesos.   Tengo que contar que una vez cuando ayudé a un hombre ciego a cruzar la calle en Santo Domingo, pues vino una señora y me dió dos pesos. Jag gav naturligtvis de två slantarna till den blinde, Le dí los dos pesos al ciego,  men det roliga var att jag kunde ju inte säga till damen: den här blinde mannen är inte min. pero lo gracioso del asunto es que no le podía decir "este no es mi ciego " Jag ville ju inte förolämpa mannen. No quería ofender al hombre En annan händelse: Otro acontecimiento: Jag var och storhandlade i en mataffär i Santo Domingo.  Estaba haciendo las compras de la semana en una tienda de comestibles en Santo Domingo. När jag var klar och hade betalat packade en man som stod vid  kassan in mina matvaror i en kartong. Cuando estaba lista y había pagado, un hombr...

När jag kom till Dominikanska Republiken så  var jag så utmattad och sjuk...för jag hade stressat för mycket och haft för många järn i elden. Jag hade haft tre arbeten ett tag men även att min flicka blev sjuk av en parasit i Sverige av en ovårdad hund. Kämpandet med att få vård och att hon inte skulle dö och att jag fick åka utomlands för att få vård för henne,all denna kamp med läkaren som behandlade mig som knäpp i Sverige när jag sa att jag trodde hon fått en parasit eller bakterie av en hund som slickat henne  munnen. Hon kräktes och hade diarré i åtta månader och jag gav henne bröstmjölk nästan hela tiden för jag trodde hon skulle bli uttorkad och dö. Till slut åkte vi till min mans land och där hittade de vad hon hade efter en timme. Hon lades in en vecka och fick behandling och blev frisk. Några år gick men helt plötsligt en dag kunde jag knappt gå upp ur sängen. Dagen innan trodde jag huvudet skulle sprängas. Sedan förlorade jag närminnet. Jag kunde inte hålla någon...