Tillbaka till vekligheten- A la realidad

Igår fick jag en stor låda från Värmland. Alla fotoalbum, tidningsurklipp, stora foton till tidningen
bl a ICA-kuriren.
Mina väninnor i Värmland har varit och tittat på pappas gamla hus som jag sålt i höstas. De nya ägarna, ett ungt par från Sillinge- byn, håller på att renovera det som är byns gamla skola. Det är väldigt fint hus,m allt  allt är man tvungen att byta för huset höll på att förfalla. Jag hade så gärna behållit det, men det var utöver mina krafter att sätta igång ett sådant stort projekt.
Pappas ilusion hade varit att jag gjort som ett museum av hans hus och hans liv, men eftersom jag nästan är på dödskanten kan jag inte klara av det. Han har sparat så mycket, så mycket och fotona är i så gott skick som om allt hänt igår. T o m gästernas gratulationskort på mina föräldrars bröllopsdag är intakta, så  välbervarade.
I alla fall, det här unga paret gav mina väninnor en hel låda med saker till mig från huset, vilket jag uppskattar, för de kunde ju bränt allt. Pappa har t o m sparat teckningar som jag gjort när jag var tre
fyra år. Tänkte: ska be min dotter analysera dem eftersom hon sysslar med psykologi och hon brukar kunna tyda teckningar och människans sinnestillstånd.
Jag har ett album från 1920 och hela albumet är från det årtalet. Det är någon släkting till mig som gjort detta album från olika platser i Sverige när de troligen rest. Bl a sitter de i Kungsträdgården.
De kan inte varit fattiga eftersom albumet är väldigt fint.
När man tittar på alla dessa personer som levt, i fina kläder, på familjemiddagar etc så får man en kuslig känsla. Man ser döden i vitögat. Inga utav alla dessa lever idag. T o m alla dessa gulliga barn på bilderna är väl troligen döda också. Nu är väl inte ens stoftet kvar av dem.
Alla foton är historia nu och pappas liv också. Han ställde ut sina konsthantverk på Nationalmuseumet.  Han kom i   var och varannan tidning och nu är han blott ett minne. Han var någon på den tiden och kanske något av en sensation när han gifte sig med en söt spanjorska från Mallorca. Det fanns väldigt få spanjorer och överhuvudtaget knappt några utlänningar i Sverige då, i varje fall syntes de knappt fast vi vet att Sveriges historia är långt ifrån etnisk svensk.
Pappa försörjde sig på sina rotkorgar och näverkorgar. Han återupplivade näverkonsten,  enligt tidningarna. Han var en fri själ och var sin egen arbetsgivare. Att vara en fri själ och bo där man vill och arbeta från sitt drömställe, det är väl helt underbart egentligen,  men man måste tro på sig själv och inte vara rädd. Han vägrade att bo i en  lägenhet i Stockholm,  där han var född och han sa alltid:  "Stockholm är uppbyggt på lantisar som vill vara märkvärdiga när de kommer till Stockholm", fast i och med det var det som att kasta sten över sitt eget tak för farfar var från Lappmarken och farmor från Värmland, men han trivdes definitivt inte i Stockholm. Det han värderade högt var naturen och naturliga människor som är sig själva.
Jag är så tacksam över att Ame skickat sin son till mig från Värmland med ett helt liv i en låda. Hur kunde jag missa dessa foton? Ame son hjäpte mig också till Säffle en gång när jag skulle sälja huset, för det var där på banken som jag och  de nya ägarna skulle träffas. Det finns fina människor än idag och det värderar jag högt och de nya ägarna är jättegulliga. Ett ungt par som sätter ut bilder på Instagram om sitt renoveringsprojekt i Sillingebyn. Jag följer dem.
Ingels... jag är också innerligt tacksam för den hjälp jag fick när pappa dog och att både du och Ame tagit hand om lådan. Det ni gjort är värdefullt för mig.

Español 

Ayer recibí una caja grande de Värmland. Todos los álbumes de fotos, recortes de periódicos, fotografías grandes para el periódico.

 incluido el mensajero ICA.

 Mis amigos de Värmland han estado mirando la antigua casa de papá que vendí el otoño pasado. Los nuevos propietarios, una pareja joven del pueblo de Sillinge, están renovando la antigua escuela del pueblo. Es una casa muy bonita, hay que reponer todo porque la casa se estaba deterioranda. Me hubiera encantado conservarla pero estaba fuera de mis posibilidades emprender un proyecto tan grande.

 La ilusión de papá había sido que yo hiciera un museo de su casa y de su vida, pero como estoy casi al borde de la muerte, no puedo tener las fuerzas necesarias. He guardado muchísimo, y las fotos están en tan buen estado como si todo hubiera pasado ayer. Incluso las tarjetas de felicitación de los invitados del día de la boda de mis padres están intactas y muy bien conservadas.

 De todos modos, esta joven pareja nueva les regaló a mis amigas una caja entera con cosas de la casa, lo cual agradezco, porque podrían haberlo quemado todo. Papá incluso guarda dibujos que hice cuando tenía tres años.

 cuatro años. Pensamiento: le pediré a mi hija que los analice porque ella trata de psicología y normalmente puede descifrar dibujos y el estado de ánimo humano.

 Tengo un álbum de 1920 y el álbum completo es de ese año. Es un pariente mío que hizo este álbum desde diferentes lugares de Suecia cuando probablemente viajaron. Entre otras cosas, se encuentran en el Kungsträdgården.

 No pueden haber sido pobres porque el álbum es muy bonito.

 Cuando miras a toda esa gente que vivía, con ropa bonita, en cenas familiares, etc., tienes una sensación inquietante. Ves la muerte en el blanco del ojo. Ninguno de estos está vivo hoy. Incluso todos estos lindos niños en las fotos probablemente también estén muertos. Ahora ya no queda de ellos ni el polvo.

 Todas las fotos son historia ahora y también lo es la vida de papá. Expuso sus artes y oficios en el Museo Nacional. Apareció en todos los demás periódicos y ahora es sólo un recuerdo(y olvidado). Él era alguien en ese momento y tal vez causó sensación cuando se casó con una linda chica española de Mallorca. Entonces había muy pocos españoles y apenas extranjeros en Suecia, en cualquier caso apenas eran visibles, pero sabemos que la historia de Suecia está lejos de ser étnicamente sueca.

 Papá se ganaba la vida con sus cestas de raíces y sus cestas de la corteza de abedul. Según los periódicos, revivió el arte de las manos. Era un espíritu libre y era su propio empleador. Ser un alma libre y vivir donde quieras y trabajar desde el lugar de tus sueños es realmente maravilloso, pero hay que creer en ti mismo y no tener miedo. Se negó a vivir en un apartamento en Estocolmo, donde nació, y siempre decía: "Estocolmo está formado por campecinos que quieren destacarse cuando vienen a Estocolmo", aunque hacerlo era como tirarle piedras a su propio abuelo que era de Laponia y su abuela de Värmland, pero a él definitivamente no le gustaba Estocolmo. Lo que valoraba mucho era la naturaleza y las personas naturales que son ellas mismas.

 Estoy muy agradecida de que Ame me haya enviado a su hijo desde Värmland con toda una vida en una caja. ¿Cómo podría perderme estas fotos? Su hijo también me ayudó a ir a Säffle una vez cuando tuve que vender la casa, porque allí, en el banco, nos reunímos con los nuevos propietarios. Todavía hay gente agradable hoy en día y eso lo valoro mucho y los nuevos propietarios son muy amables. Una pareja joven que publica fotografías en Instagram sobre su proyecto de renovación en Sillingebyn. Yo los sigo.(Renoveringsillingenyn)

 También estoy profundamente agradecida por la ayuda que recibí cuando papá murió y  Ame y Carina cuidaron la caja. Lo que han hecho es valioso para mí.